Machu Picchu

FÖRST KOM VI...(lite internt det där) ;) Ja till staden Cusco alltså. Jag och Elinor anlände tidigt en morgon efter tillbringat natten på en buss. Lite halvmöra fick vi ändå två dagar där att ladda batterierna inför vad som komma skulle. Vi åt god mat, kollade runt och handlade en del saker på några av de tusentals marknadsstånden som fanns i staden. Trevligt, trevligt:)

Elinor med en kopp kaffe i Cusco

Men sedan var det slut på det glassiga. Nu skulle här vandras. Knappt 45 km låg framför, och det hela skulle ta 4 dagar. Och det blev riktigt härligt på många vis. Lite jobbigare på andra vis. Det bästa var ju själva gåendet. Promenixa i naturen igen - det njöt jag av! Och där hade just regnperioden börjat så de 3 första dagarna var himlen gråmulen och lite regn kom och gick. Kände mig som hemma. Var perfekt gå-väder får jag säga.
vi var gänget som vandrade ihop

Antalet kilometer per dag varierade. Andra dagen var hård, och också känd för att vara tuffast. Dock var det den kortaste sträckan, bara 9 km, men nästan bara uppför. Till högsta punkten skulle man, ca 4200 m. Vår vandringsgrupp bestod av ca 25 st tappra. Och guiden vår hade sagt att det är ingen tävling i vem som kommer först fram till de olika målen. Fast klart det var en tävling. Det är det väl alltid?! I alla fall för mig, hehe. Till toppen skulle man ju bara först. Det hela blir ju i alla fall mycket roligare då! Och en sådan sak som att vila kan man ju alltid göra när man kommer fram;)
Utsikt från högsta bergstoppen

Dock fick jag nog betala för mitt tempo. För sista dagen när vi äntligen kom fram till Machu Picchu, som var själva grejen och målet med hela vandringen, så var jag sååå trött. En mer utmattad människa hade man nog fått leta efter just då. Har aldrig upplevt något liknande. Att gå i snigelfart, ta myrsteg, stötta sig mot en vägg, och ändå hålla på att ramla för att du helt enkelt inte orkar förflytta dig- det är ganska extremt det... Men så är jag ännu en erfarenhet rikare;) Målet med färden- Självaste Machu Picchu

Det faktum att man sov i tält, 3 nätter i rad, var ändå något som gick okej. Bara man tänker positivt så. Kan ju säga att jag är ingen som älskar det där tält-livet av hjärtat, men det finns till för att uthärdas...;) Dock var det en kväll, som jag frågade mig vad detta egentligen var jag höll på med. För i kolmörker, 2 plusgrader (det är kallt när man är i höjden) och ösregn skulle jag först med min dåligt lysande ficklampa leda mig fram till den s.k. toaletten (tyvärr behöver man ju uträtta sina behov även när toan är som den är...). Efter att ha missat att se den bäck, som rann där jag gick, så blev min ena sko dyngsur. Och väl i tältet kom så kylen alltmer smygande. Det var kallt, mörkt, regnigt och rått och man bara låg där och väntade på att den nya dagen skulle gry...

Toan-johan

Men allt som allt var det häftigt. Oerhört imponerande att människor har kunnat bygga något sådant! Och sedan så var naturen otroligt vacker! Tänk att man känner han som har skapat det!! Det blev extra strakt för mig den sista dagen. Efter att ha stigit upp 03:45 så fick man ju verkligen märka hur dimmorna lyfte och se hur den nya dagen så sakteliga trädde fram. Denna morgonsång kom då för mig:

Nu är det morgon, dimmorna lyfter, fågelsång över vaknande jord. Tacka för sången, tacka för ljuset och ljusets källa som är Guds ord.
Skapelsemorgon - nu genom regnet, havsbruset vinden Guds röst oss når. Tack Gud för marken, skogarnas grönska. Varje ny morgon ny är din nåd.
Jesus, du vandrar än över jorden. Renad, försonad i dig den blev. Död och uppstånden är du oss nära. Paradisdagen år oss du ger.

Så jag är väldigt tacksam att jag kunde göra denna resa. Att ha möjligheten, hälsan och pengarna till detta är ingen självklarhet. Det blev väldigt tydligt, just med tanke på pengarna. I Cusco var alla turister vita och rika västerlänningar. Det var de satt på de fina restaurangerna och det var de som gick runt och hade ryggsäcken packad för resan till Machu Picchu- ja, jag var ju själv en av dem. Detta medan peruanerna själva gick runt och sålde t.ex. lite godis, vykort eller mössor för att kunna tjäna tillräckligt så att det skulle räcka till mat för de och deras familjer. De får aldrig råd att betala det dyra inträdet till Machu Picchu. Det känns och är orättvist, och kan inte hjälpas att det ger en liten bismak i allt det som ändå var så väldigt bra... Även om man som sagt är tacksam för hur bra man själv har det, så är det inte lika roligt att resa, bara för resandets skull, när man inser att alla inte kan det... Kanske ens respengar nästa gång kan användas till något bättre?... Värt att tänkas på.

Det var mitt äventyr. Ett minne för livet:)
Avslutar med en bild på mig och min kära reskamrat. Det var hon som fixade allt så STORT tack till henne för det!!
/Beccy

Halvtid i min Perumatch

Så var första halvleken spelad. Tiden tickar uppenbart på även här. Och känslan är som så ofta annars i livet. Man tänker dels: oj, vad fort det har gått! Samtidigt som det känns som en halv evighets sedan jag var i sensommarsverige...
Det är skönt att ha kommit till halvtid. Det innebär att jag har klarat av första halvlek och därmed återstår bara en till innan slutsignalen ljuder, och jag får återse er därhemma igen:) Men å andra sidan känns det väldigt bra att det finns mer tid att spela på. För nu har man kommit in i andra andningen och har på allvar kunnat börja njuta av och glädja sig över livet och arbetet här! Så nu ska här ges järnet, ända in i kaklet;)

Men om det då ska ges en liten summering av första delen av matchen. Har jag t.ex. börjat förstå peruanernas sätt att spela? Alltså deras livsstil och vanor. Nja både och.
Vissa vanor har man numera gjort till sina egna. Bl.a. känns det nu naturligt att slänga toapappret i en hink bredvid istället för i toastolen, duscha i en väääldigt svag stråle med varmvatten, filtrera allt vatten man dricker, pussa på kinden när man hälsar på folk.... Och alla ljud som omger en här känns inte främmande längre. Tänker t.ex. på alla taxibilars evinnerliga tutande och sopbilen som kommer 3 gånger i veckan och som OUPPHÖRLIGEN spelar en klassisk melodislinga så att man ska höra att den kommer... (och hör den det gör man. Redan tre timmar innan den svänger in på ens egen gata...)
Vissa saker slutar dock aldrig att förundra en. Speciellt tänker jag på detta folks religion. Den blandning av katolsk tro och gammal incatro de har känns väldigt främmande för en. T.ex. i måndags när de firade Allahelgona. För att förklara snabbt så var den avlidnes anhöriga på plats vid graven för att, som de tror, möta den avlidnes själ. Och med sig hade de anhöriga mat, öl och i vissa fall halva stans musikkår. Det var med andra ord ett väldigt liv där på kyrkogården. Allt för att den avlidne skulle trivas så bra som möjligt... Matti och Elin skriver mer om detta på deras senaste blogg, så kolla gärna in den på www.elmbv.se. Men att deras religion är så annorlunda från vår är ju själva orsaken till varför vi är här, så det är ju inte konstigt att den känns totalt främmande...

Sedan har det varit en del jobbiga fällningar i denna match. I form av sjukdom och annat har man då och då fått bita i gräset. Men man har rest sig upp igen och kommit tillbaka. Välbehövliga drickpauser för återhämtning har t.ex. funnits varje torsdag när vi har vår våffeldag- alltid lika gott:) Glass, sylt, våffla och chokladsås i en underbar kombination går inte av för hackor det!
Dessutom har man ju fått göra en del mål också:) Detta i form av bl.a. möten med varmhjärtade människor och andra rika erfarenheter för både livet och evigheten. Och att få vara med Joel och se honom utvecklas är en frispark från 30 m rakt upp i vänstra krysset det;) Han är verkligen ett härligt barn och nästan alltid glad och förnöjd! Nästan så jag börjar längta efter egna barn, om jag nu kommer berikas med en sådan gåva...
Så oavsett om det gjort lite ont då och då så har det ju även vart jubel. Och som pappa brukar säga: det gjorde inget att du blev skadad- huvudsaken var ju att det blev mål;)

Så med gott mod står jag nu inför andra halvlek. Den är planerad att påbörjas i ett högt tempo och med stark offensiv, genom att vandra den berömda inca-leden!! På onsdag bär det av. Då byts mina kära medspelare, Matti och co, ut en vecka mot annat folk.

Hoppas ni hängde med i mitt, något förvirrande, matchreferat...:)
Kämpa på ni oxå, därhemma i novembermörkret!

/Beccy

Och så här har matchbilden sett ut: