Solig nyårshälsning

Årets näst sista dag. Hör rapporter om -20 grader och strömavbrott hemma i Sverige. Känns så totalt overkligt att det klimatet existerar samtidigt som det klimat jag befinner mig i... Här i Chiclayo är det nämligen varmt. Lägg på ca 50 grader på de där -20 så har du dagens temperatur! Dessutom är det fuktigt värre. Svetten kan drypa även om man inte gör någonting. Så på natten är det vidöppet fönster och fläkt på full effekt som gäller. Idag var vi också vid stranden och fick oss några fantastiska bad i underbara vågor!:) Härligt! Men känns ju som ett skämt att almanackan säger 30 december... Dock är det ju sant. För jul har vi ju precis firat. Och det var riktigt fint på denna sida jord också! Duktiga Maggan, mamman i familjen Andersson, fixade fram ett alla tiders julbord - julmust och sill (importerat från Sverige), skinka, köttbullar, knäck och pepparkakor för att nämna några av alla läckerheter:) Och finns det sedan tre barn, med förväntansfulla och tindrande jul-ögon, i huset så kan man ju bara inte undgå att få julstämning själv! Julaftonskvällen spenderades i två olika församlingar. Sjöng julsånger på spanska och fick se julspel. En annorlunda och speciell jul, samtidigt en mycket bra och härlig jul! Helt enkelt en oförglömlig jul:)

Nyårsafton är det så imorgon. Ska även bli spännande att se hur det går till här i Peru. Tolvslaget firas uppenbarligen med att man på gatan bränner uppstoppade dockor. Får väl se om det är lika märkligt som det låter...:)

Nu är det också bara 2 veckor kvar i detta land. Matti, Elin och Joel blir det dock avsked till redan på måndag då de åker tillbaka till Arequipa. Jag stannar ytterligare 5 dagar i Chiclayo och leker lite till med barnen här:)!

Är tacksam för allt 2009 hade med sig. Vad det gav och vad det tog. Blir intressant att se vad 2010 kan bjuda på:) Bekymra oss över vad det kan föra med sig ska vi ju i alla fall inte göra! Utan "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. Halleluja. Amen"

Nyårkramar! /beccy

Allting har sin tid...

...livet har sin gång. Ja så är det verkligen. Livet består av olika kapitel, och ännu en gång står jag nu inför slutet av ett sådant. För när det lider mot jul så är det också ett tecken på, att det lider mot sitt slut för mig här i Peru. Jag har visserligen 4 veckor kvar i landet, men faktiskt bara 4 dagar kvar i Arequipa. Resten av tiden kommer att tillbringas 200 mil härifrån, i staden Chiclayo. Där blir det svenskt - peruanskt julfirande tillsammans med familjen Andersson. Ser verkligen fram emot att komma dit!:)
Men inte utan att det känns lite dubbelt att lämna Arquipa. Av det jag hittills har sett i Peru är denna stad absolut den vackraste! Se bara på denna solnedgången över några av Arequipas omgivande berg:

Tycker verkligen om detta ställe! Sista månaden har även vart den bästa här. Man känner sig mer och mer hemma. Lite märkligt då att det snart är slut. Och så känns det väldigt märkligt att veta, att många av de människor som man mött här, kommer man aldrig att se igen. Det är något sorgligt och vemodigt över det...
Men som sagt, allting har sin tid. Livet går vidare. Och det känns ändå som jag börjar bli klar här. Just pga att man känner sig hemma- att man har landat. För de mest vardagliga saker, som i början tog en massa krafter, gör man nu i bara farten. I början var vi helt enkelt tvungna att vara tre vuxna för att kunna hjälpa varandra. Nu kan Matti och Elin klara sig bra själva, men lite uppbackning från en hemhjälp. Därför känner jag mig färdig och då känns det också rätt att åka hem. Gud har ju planerat det hela och inte konstigt då att allt känns som det ligger rätt i tiden. Även om det såklart även här blir speciellt. Att inte träffa framför allt Joel, men även Matti och Elin förstås, på drygt ett halvår kommer att kännas... Ja man märker på ett särskilt sätt, att man lever, när ännu ett kapitel i ens liv avslutas... Man ser ju bara det man ska säga farväl till, utan att riktigt kunna veta vad nästa tid i livet kommer att bjuda på. Men tänker en del på dessa ord som jag läste i en bok: Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men vi vet vem som bär framtiden i sitt sköte! Så tryggt att veta!!

Men denna tid kommer jag ändå bära med mig på många sätt. Det har verkligen varit läroRIKT på många vis! Många tankar har tänkts och nya erfarenheter har gjorts. Det bästa i allt detta är att jag ännu mer förstått hur mycket underbart jag äger i min tro!

Och så blir det ju tid för annat igen. Tid för Sverige, vänner resten av familjen! Tid för knäckebröd, digestivekex, vaniljfil, äppelmuffins och tea i min gröna mugg hemma på skördegatan;). Det är ju inte utan att man gläder sig till det oxå:)

Om det inte blir något mer inlägg innan jul, så önskas härmed alla kära, en välsignad jul!! Vi som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus! Ja julnatten- o, vilken helig natt, vilken helig stund för världen!!

Årets "julkort" på mig och Joel;) Feliz navidad!
/Beccy

Joel på kryphumör!

Adventstid kom till mitt somriga hus

1:a advent. Det firade vi det även här i Peru. Fast det den där julkänslan och förväntan för vad som komma skall om några veckor, känner man inte riktigt av i vardagen... Men sommaren själv står ju oavbrutet utanför dörren här, så det kanske inte är så konstigt. I helgen som var så reste vi dock bort från Arequipas brännande solstrålar. Istället så spenderades veckoslutet i de norska missionärernas sommarhus, vid stilla havs-kusten. Där var det minsann molnigt, duggregn och lite lätt dis. Mer typisk svensk sommarväder kunde vi inte ha fått. Men vad vi njöt!! Det gråmulna är verkligen något man, som nordbo, har lärt sig att älska. Det är så vilsamt!
Vackert var det också. Det stora väldiga och mäktiga havet, grönskan och fågelsången var härligt att se och lyssna till. Att bada i vågorna och i poolen var heller inget som vädret kunde hindra oss att göra, och strandfikat smakade lika bra inomhus:).
Annars var det återhämtningsdagar för oss. Så vi sjöng långsamhetens lov genom att bara ta dagarna som de kom. Läste lite, spelade fronton (se bild), tog en strandpromenad, samtalade om intressanta saker och lyssnade på musik.


En sak, som fick mig att känna mig som hemma där, var när vi åkte i den taxi som skulle ta oss till en restaurang. Dittills i Peru hade jag bara hört spansk musik överallt. Men i denna taxi strömmande ur högtalarna, på högsta volym, gammal kär 60-talsmusik ut. Det är ju otaliga, ja oräkneliga gånger som man i sin uppväxt har åkt just bil, hörandes på den musiken. Har man en 60-talsmusik-älskande pappa så har man:)

Annars gjorde vi vad vi kunde för att fira första söndagen i advent. Matti släpade med sig datorn så vi kunde lyssna till Hosianna Davids Son, Bereden väg för Herran m.fl. Det var så härligt! Och sen sjöng vi såklart dessa sånger själva. Musik är verkligen något helt speciellt som väcker något särskilt inom en... På något vis så ser man även själva advent mer för vad det är, när man är här. Det som i Sverige många gånger skymmer adventsbudskapet och sedan julbudskapet, upplever i alla fall jag, att det här inte finns på samma sätt. Man slipper t.ex. se all köphysteri som börjar komma igång inför årets julklappsskörd. Och man tänker lite mer efter vad advent är och varför det firas. Så upplever det verkligen som en rikedom att få se ens liv och traditioner ur ett nytt perspektiv för en gång skull:)!

1:a advent innebar också något lite mindre trevligt. Det var avresa. Inte för mig nej, men för min kära vän Silje. Hon skulle hem till sitt Norge igen. Tråkigt att hon har rest, men är samtidigt så glad att hon har funnits här! Det har betytt mycket för mig:)!


Mys på nu där hemma med alla juleljus! Och stressa inte för mycket utan tänk på varför julen egentligen firas! Tar man till sig julens budskap så lovar jag att det slår bra mycket högre än den största julklapp i världen!!:)

Puss och kram från Beccy

Och en liten bild på Elin i vårt lilla kök. Hamburgare och Coca-cola minsann - ingen julmust, pepparkakor eller saffranskransar här inte...