Halvtid i min Perumatch

Så var första halvleken spelad. Tiden tickar uppenbart på även här. Och känslan är som så ofta annars i livet. Man tänker dels: oj, vad fort det har gått! Samtidigt som det känns som en halv evighets sedan jag var i sensommarsverige...
Det är skönt att ha kommit till halvtid. Det innebär att jag har klarat av första halvlek och därmed återstår bara en till innan slutsignalen ljuder, och jag får återse er därhemma igen:) Men å andra sidan känns det väldigt bra att det finns mer tid att spela på. För nu har man kommit in i andra andningen och har på allvar kunnat börja njuta av och glädja sig över livet och arbetet här! Så nu ska här ges järnet, ända in i kaklet;)

Men om det då ska ges en liten summering av första delen av matchen. Har jag t.ex. börjat förstå peruanernas sätt att spela? Alltså deras livsstil och vanor. Nja både och.
Vissa vanor har man numera gjort till sina egna. Bl.a. känns det nu naturligt att slänga toapappret i en hink bredvid istället för i toastolen, duscha i en väääldigt svag stråle med varmvatten, filtrera allt vatten man dricker, pussa på kinden när man hälsar på folk.... Och alla ljud som omger en här känns inte främmande längre. Tänker t.ex. på alla taxibilars evinnerliga tutande och sopbilen som kommer 3 gånger i veckan och som OUPPHÖRLIGEN spelar en klassisk melodislinga så att man ska höra att den kommer... (och hör den det gör man. Redan tre timmar innan den svänger in på ens egen gata...)
Vissa saker slutar dock aldrig att förundra en. Speciellt tänker jag på detta folks religion. Den blandning av katolsk tro och gammal incatro de har känns väldigt främmande för en. T.ex. i måndags när de firade Allahelgona. För att förklara snabbt så var den avlidnes anhöriga på plats vid graven för att, som de tror, möta den avlidnes själ. Och med sig hade de anhöriga mat, öl och i vissa fall halva stans musikkår. Det var med andra ord ett väldigt liv där på kyrkogården. Allt för att den avlidne skulle trivas så bra som möjligt... Matti och Elin skriver mer om detta på deras senaste blogg, så kolla gärna in den på www.elmbv.se. Men att deras religion är så annorlunda från vår är ju själva orsaken till varför vi är här, så det är ju inte konstigt att den känns totalt främmande...

Sedan har det varit en del jobbiga fällningar i denna match. I form av sjukdom och annat har man då och då fått bita i gräset. Men man har rest sig upp igen och kommit tillbaka. Välbehövliga drickpauser för återhämtning har t.ex. funnits varje torsdag när vi har vår våffeldag- alltid lika gott:) Glass, sylt, våffla och chokladsås i en underbar kombination går inte av för hackor det!
Dessutom har man ju fått göra en del mål också:) Detta i form av bl.a. möten med varmhjärtade människor och andra rika erfarenheter för både livet och evigheten. Och att få vara med Joel och se honom utvecklas är en frispark från 30 m rakt upp i vänstra krysset det;) Han är verkligen ett härligt barn och nästan alltid glad och förnöjd! Nästan så jag börjar längta efter egna barn, om jag nu kommer berikas med en sådan gåva...
Så oavsett om det gjort lite ont då och då så har det ju även vart jubel. Och som pappa brukar säga: det gjorde inget att du blev skadad- huvudsaken var ju att det blev mål;)

Så med gott mod står jag nu inför andra halvlek. Den är planerad att påbörjas i ett högt tempo och med stark offensiv, genom att vandra den berömda inca-leden!! På onsdag bär det av. Då byts mina kära medspelare, Matti och co, ut en vecka mot annat folk.

Hoppas ni hängde med i mitt, något förvirrande, matchreferat...:)
Kämpa på ni oxå, därhemma i novembermörkret!

/Beccy

Och så här har matchbilden sett ut: