Solig nyårshälsning

Årets näst sista dag. Hör rapporter om -20 grader och strömavbrott hemma i Sverige. Känns så totalt overkligt att det klimatet existerar samtidigt som det klimat jag befinner mig i... Här i Chiclayo är det nämligen varmt. Lägg på ca 50 grader på de där -20 så har du dagens temperatur! Dessutom är det fuktigt värre. Svetten kan drypa även om man inte gör någonting. Så på natten är det vidöppet fönster och fläkt på full effekt som gäller. Idag var vi också vid stranden och fick oss några fantastiska bad i underbara vågor!:) Härligt! Men känns ju som ett skämt att almanackan säger 30 december... Dock är det ju sant. För jul har vi ju precis firat. Och det var riktigt fint på denna sida jord också! Duktiga Maggan, mamman i familjen Andersson, fixade fram ett alla tiders julbord - julmust och sill (importerat från Sverige), skinka, köttbullar, knäck och pepparkakor för att nämna några av alla läckerheter:) Och finns det sedan tre barn, med förväntansfulla och tindrande jul-ögon, i huset så kan man ju bara inte undgå att få julstämning själv! Julaftonskvällen spenderades i två olika församlingar. Sjöng julsånger på spanska och fick se julspel. En annorlunda och speciell jul, samtidigt en mycket bra och härlig jul! Helt enkelt en oförglömlig jul:)

Nyårsafton är det så imorgon. Ska även bli spännande att se hur det går till här i Peru. Tolvslaget firas uppenbarligen med att man på gatan bränner uppstoppade dockor. Får väl se om det är lika märkligt som det låter...:)

Nu är det också bara 2 veckor kvar i detta land. Matti, Elin och Joel blir det dock avsked till redan på måndag då de åker tillbaka till Arequipa. Jag stannar ytterligare 5 dagar i Chiclayo och leker lite till med barnen här:)!

Är tacksam för allt 2009 hade med sig. Vad det gav och vad det tog. Blir intressant att se vad 2010 kan bjuda på:) Bekymra oss över vad det kan föra med sig ska vi ju i alla fall inte göra! Utan "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. Halleluja. Amen"

Nyårkramar! /beccy

Allting har sin tid...

...livet har sin gång. Ja så är det verkligen. Livet består av olika kapitel, och ännu en gång står jag nu inför slutet av ett sådant. För när det lider mot jul så är det också ett tecken på, att det lider mot sitt slut för mig här i Peru. Jag har visserligen 4 veckor kvar i landet, men faktiskt bara 4 dagar kvar i Arequipa. Resten av tiden kommer att tillbringas 200 mil härifrån, i staden Chiclayo. Där blir det svenskt - peruanskt julfirande tillsammans med familjen Andersson. Ser verkligen fram emot att komma dit!:)
Men inte utan att det känns lite dubbelt att lämna Arquipa. Av det jag hittills har sett i Peru är denna stad absolut den vackraste! Se bara på denna solnedgången över några av Arequipas omgivande berg:

Tycker verkligen om detta ställe! Sista månaden har även vart den bästa här. Man känner sig mer och mer hemma. Lite märkligt då att det snart är slut. Och så känns det väldigt märkligt att veta, att många av de människor som man mött här, kommer man aldrig att se igen. Det är något sorgligt och vemodigt över det...
Men som sagt, allting har sin tid. Livet går vidare. Och det känns ändå som jag börjar bli klar här. Just pga att man känner sig hemma- att man har landat. För de mest vardagliga saker, som i början tog en massa krafter, gör man nu i bara farten. I början var vi helt enkelt tvungna att vara tre vuxna för att kunna hjälpa varandra. Nu kan Matti och Elin klara sig bra själva, men lite uppbackning från en hemhjälp. Därför känner jag mig färdig och då känns det också rätt att åka hem. Gud har ju planerat det hela och inte konstigt då att allt känns som det ligger rätt i tiden. Även om det såklart även här blir speciellt. Att inte träffa framför allt Joel, men även Matti och Elin förstås, på drygt ett halvår kommer att kännas... Ja man märker på ett särskilt sätt, att man lever, när ännu ett kapitel i ens liv avslutas... Man ser ju bara det man ska säga farväl till, utan att riktigt kunna veta vad nästa tid i livet kommer att bjuda på. Men tänker en del på dessa ord som jag läste i en bok: Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men vi vet vem som bär framtiden i sitt sköte! Så tryggt att veta!!

Men denna tid kommer jag ändå bära med mig på många sätt. Det har verkligen varit läroRIKT på många vis! Många tankar har tänkts och nya erfarenheter har gjorts. Det bästa i allt detta är att jag ännu mer förstått hur mycket underbart jag äger i min tro!

Och så blir det ju tid för annat igen. Tid för Sverige, vänner resten av familjen! Tid för knäckebröd, digestivekex, vaniljfil, äppelmuffins och tea i min gröna mugg hemma på skördegatan;). Det är ju inte utan att man gläder sig till det oxå:)

Om det inte blir något mer inlägg innan jul, så önskas härmed alla kära, en välsignad jul!! Vi som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus! Ja julnatten- o, vilken helig natt, vilken helig stund för världen!!

Årets "julkort" på mig och Joel;) Feliz navidad!
/Beccy

Joel på kryphumör!

Adventstid kom till mitt somriga hus

1:a advent. Det firade vi det även här i Peru. Fast det den där julkänslan och förväntan för vad som komma skall om några veckor, känner man inte riktigt av i vardagen... Men sommaren själv står ju oavbrutet utanför dörren här, så det kanske inte är så konstigt. I helgen som var så reste vi dock bort från Arequipas brännande solstrålar. Istället så spenderades veckoslutet i de norska missionärernas sommarhus, vid stilla havs-kusten. Där var det minsann molnigt, duggregn och lite lätt dis. Mer typisk svensk sommarväder kunde vi inte ha fått. Men vad vi njöt!! Det gråmulna är verkligen något man, som nordbo, har lärt sig att älska. Det är så vilsamt!
Vackert var det också. Det stora väldiga och mäktiga havet, grönskan och fågelsången var härligt att se och lyssna till. Att bada i vågorna och i poolen var heller inget som vädret kunde hindra oss att göra, och strandfikat smakade lika bra inomhus:).
Annars var det återhämtningsdagar för oss. Så vi sjöng långsamhetens lov genom att bara ta dagarna som de kom. Läste lite, spelade fronton (se bild), tog en strandpromenad, samtalade om intressanta saker och lyssnade på musik.


En sak, som fick mig att känna mig som hemma där, var när vi åkte i den taxi som skulle ta oss till en restaurang. Dittills i Peru hade jag bara hört spansk musik överallt. Men i denna taxi strömmande ur högtalarna, på högsta volym, gammal kär 60-talsmusik ut. Det är ju otaliga, ja oräkneliga gånger som man i sin uppväxt har åkt just bil, hörandes på den musiken. Har man en 60-talsmusik-älskande pappa så har man:)

Annars gjorde vi vad vi kunde för att fira första söndagen i advent. Matti släpade med sig datorn så vi kunde lyssna till Hosianna Davids Son, Bereden väg för Herran m.fl. Det var så härligt! Och sen sjöng vi såklart dessa sånger själva. Musik är verkligen något helt speciellt som väcker något särskilt inom en... På något vis så ser man även själva advent mer för vad det är, när man är här. Det som i Sverige många gånger skymmer adventsbudskapet och sedan julbudskapet, upplever i alla fall jag, att det här inte finns på samma sätt. Man slipper t.ex. se all köphysteri som börjar komma igång inför årets julklappsskörd. Och man tänker lite mer efter vad advent är och varför det firas. Så upplever det verkligen som en rikedom att få se ens liv och traditioner ur ett nytt perspektiv för en gång skull:)!

1:a advent innebar också något lite mindre trevligt. Det var avresa. Inte för mig nej, men för min kära vän Silje. Hon skulle hem till sitt Norge igen. Tråkigt att hon har rest, men är samtidigt så glad att hon har funnits här! Det har betytt mycket för mig:)!


Mys på nu där hemma med alla juleljus! Och stressa inte för mycket utan tänk på varför julen egentligen firas! Tar man till sig julens budskap så lovar jag att det slår bra mycket högre än den största julklapp i världen!!:)

Puss och kram från Beccy

Och en liten bild på Elin i vårt lilla kök. Hamburgare och Coca-cola minsann - ingen julmust, pepparkakor eller saffranskransar här inte...

Machu Picchu

FÖRST KOM VI...(lite internt det där) ;) Ja till staden Cusco alltså. Jag och Elinor anlände tidigt en morgon efter tillbringat natten på en buss. Lite halvmöra fick vi ändå två dagar där att ladda batterierna inför vad som komma skulle. Vi åt god mat, kollade runt och handlade en del saker på några av de tusentals marknadsstånden som fanns i staden. Trevligt, trevligt:)

Elinor med en kopp kaffe i Cusco

Men sedan var det slut på det glassiga. Nu skulle här vandras. Knappt 45 km låg framför, och det hela skulle ta 4 dagar. Och det blev riktigt härligt på många vis. Lite jobbigare på andra vis. Det bästa var ju själva gåendet. Promenixa i naturen igen - det njöt jag av! Och där hade just regnperioden börjat så de 3 första dagarna var himlen gråmulen och lite regn kom och gick. Kände mig som hemma. Var perfekt gå-väder får jag säga.
vi var gänget som vandrade ihop

Antalet kilometer per dag varierade. Andra dagen var hård, och också känd för att vara tuffast. Dock var det den kortaste sträckan, bara 9 km, men nästan bara uppför. Till högsta punkten skulle man, ca 4200 m. Vår vandringsgrupp bestod av ca 25 st tappra. Och guiden vår hade sagt att det är ingen tävling i vem som kommer först fram till de olika målen. Fast klart det var en tävling. Det är det väl alltid?! I alla fall för mig, hehe. Till toppen skulle man ju bara först. Det hela blir ju i alla fall mycket roligare då! Och en sådan sak som att vila kan man ju alltid göra när man kommer fram;)
Utsikt från högsta bergstoppen

Dock fick jag nog betala för mitt tempo. För sista dagen när vi äntligen kom fram till Machu Picchu, som var själva grejen och målet med hela vandringen, så var jag sååå trött. En mer utmattad människa hade man nog fått leta efter just då. Har aldrig upplevt något liknande. Att gå i snigelfart, ta myrsteg, stötta sig mot en vägg, och ändå hålla på att ramla för att du helt enkelt inte orkar förflytta dig- det är ganska extremt det... Men så är jag ännu en erfarenhet rikare;) Målet med färden- Självaste Machu Picchu

Det faktum att man sov i tält, 3 nätter i rad, var ändå något som gick okej. Bara man tänker positivt så. Kan ju säga att jag är ingen som älskar det där tält-livet av hjärtat, men det finns till för att uthärdas...;) Dock var det en kväll, som jag frågade mig vad detta egentligen var jag höll på med. För i kolmörker, 2 plusgrader (det är kallt när man är i höjden) och ösregn skulle jag först med min dåligt lysande ficklampa leda mig fram till den s.k. toaletten (tyvärr behöver man ju uträtta sina behov även när toan är som den är...). Efter att ha missat att se den bäck, som rann där jag gick, så blev min ena sko dyngsur. Och väl i tältet kom så kylen alltmer smygande. Det var kallt, mörkt, regnigt och rått och man bara låg där och väntade på att den nya dagen skulle gry...

Toan-johan

Men allt som allt var det häftigt. Oerhört imponerande att människor har kunnat bygga något sådant! Och sedan så var naturen otroligt vacker! Tänk att man känner han som har skapat det!! Det blev extra strakt för mig den sista dagen. Efter att ha stigit upp 03:45 så fick man ju verkligen märka hur dimmorna lyfte och se hur den nya dagen så sakteliga trädde fram. Denna morgonsång kom då för mig:

Nu är det morgon, dimmorna lyfter, fågelsång över vaknande jord. Tacka för sången, tacka för ljuset och ljusets källa som är Guds ord.
Skapelsemorgon - nu genom regnet, havsbruset vinden Guds röst oss når. Tack Gud för marken, skogarnas grönska. Varje ny morgon ny är din nåd.
Jesus, du vandrar än över jorden. Renad, försonad i dig den blev. Död och uppstånden är du oss nära. Paradisdagen år oss du ger.

Så jag är väldigt tacksam att jag kunde göra denna resa. Att ha möjligheten, hälsan och pengarna till detta är ingen självklarhet. Det blev väldigt tydligt, just med tanke på pengarna. I Cusco var alla turister vita och rika västerlänningar. Det var de satt på de fina restaurangerna och det var de som gick runt och hade ryggsäcken packad för resan till Machu Picchu- ja, jag var ju själv en av dem. Detta medan peruanerna själva gick runt och sålde t.ex. lite godis, vykort eller mössor för att kunna tjäna tillräckligt så att det skulle räcka till mat för de och deras familjer. De får aldrig råd att betala det dyra inträdet till Machu Picchu. Det känns och är orättvist, och kan inte hjälpas att det ger en liten bismak i allt det som ändå var så väldigt bra... Även om man som sagt är tacksam för hur bra man själv har det, så är det inte lika roligt att resa, bara för resandets skull, när man inser att alla inte kan det... Kanske ens respengar nästa gång kan användas till något bättre?... Värt att tänkas på.

Det var mitt äventyr. Ett minne för livet:)
Avslutar med en bild på mig och min kära reskamrat. Det var hon som fixade allt så STORT tack till henne för det!!
/Beccy

Halvtid i min Perumatch

Så var första halvleken spelad. Tiden tickar uppenbart på även här. Och känslan är som så ofta annars i livet. Man tänker dels: oj, vad fort det har gått! Samtidigt som det känns som en halv evighets sedan jag var i sensommarsverige...
Det är skönt att ha kommit till halvtid. Det innebär att jag har klarat av första halvlek och därmed återstår bara en till innan slutsignalen ljuder, och jag får återse er därhemma igen:) Men å andra sidan känns det väldigt bra att det finns mer tid att spela på. För nu har man kommit in i andra andningen och har på allvar kunnat börja njuta av och glädja sig över livet och arbetet här! Så nu ska här ges järnet, ända in i kaklet;)

Men om det då ska ges en liten summering av första delen av matchen. Har jag t.ex. börjat förstå peruanernas sätt att spela? Alltså deras livsstil och vanor. Nja både och.
Vissa vanor har man numera gjort till sina egna. Bl.a. känns det nu naturligt att slänga toapappret i en hink bredvid istället för i toastolen, duscha i en väääldigt svag stråle med varmvatten, filtrera allt vatten man dricker, pussa på kinden när man hälsar på folk.... Och alla ljud som omger en här känns inte främmande längre. Tänker t.ex. på alla taxibilars evinnerliga tutande och sopbilen som kommer 3 gånger i veckan och som OUPPHÖRLIGEN spelar en klassisk melodislinga så att man ska höra att den kommer... (och hör den det gör man. Redan tre timmar innan den svänger in på ens egen gata...)
Vissa saker slutar dock aldrig att förundra en. Speciellt tänker jag på detta folks religion. Den blandning av katolsk tro och gammal incatro de har känns väldigt främmande för en. T.ex. i måndags när de firade Allahelgona. För att förklara snabbt så var den avlidnes anhöriga på plats vid graven för att, som de tror, möta den avlidnes själ. Och med sig hade de anhöriga mat, öl och i vissa fall halva stans musikkår. Det var med andra ord ett väldigt liv där på kyrkogården. Allt för att den avlidne skulle trivas så bra som möjligt... Matti och Elin skriver mer om detta på deras senaste blogg, så kolla gärna in den på www.elmbv.se. Men att deras religion är så annorlunda från vår är ju själva orsaken till varför vi är här, så det är ju inte konstigt att den känns totalt främmande...

Sedan har det varit en del jobbiga fällningar i denna match. I form av sjukdom och annat har man då och då fått bita i gräset. Men man har rest sig upp igen och kommit tillbaka. Välbehövliga drickpauser för återhämtning har t.ex. funnits varje torsdag när vi har vår våffeldag- alltid lika gott:) Glass, sylt, våffla och chokladsås i en underbar kombination går inte av för hackor det!
Dessutom har man ju fått göra en del mål också:) Detta i form av bl.a. möten med varmhjärtade människor och andra rika erfarenheter för både livet och evigheten. Och att få vara med Joel och se honom utvecklas är en frispark från 30 m rakt upp i vänstra krysset det;) Han är verkligen ett härligt barn och nästan alltid glad och förnöjd! Nästan så jag börjar längta efter egna barn, om jag nu kommer berikas med en sådan gåva...
Så oavsett om det gjort lite ont då och då så har det ju även vart jubel. Och som pappa brukar säga: det gjorde inget att du blev skadad- huvudsaken var ju att det blev mål;)

Så med gott mod står jag nu inför andra halvlek. Den är planerad att påbörjas i ett högt tempo och med stark offensiv, genom att vandra den berömda inca-leden!! På onsdag bär det av. Då byts mina kära medspelare, Matti och co, ut en vecka mot annat folk.

Hoppas ni hängde med i mitt, något förvirrande, matchreferat...:)
Kämpa på ni oxå, därhemma i novembermörkret!

/Beccy

Och så här har matchbilden sett ut:

Titicacasjön

Inför turen till Titicacasjön så hade, aningens otippat, Matti och Elin blivit reseledare. Det var vi 4 plus 3 andra tjejer från språkskolan, som planerade att göra denna resa tillsammans. Allt var bokat och klart för avfärd. Men allt blir inte alltid som man planerar. Sjukdom drabbade nämligen återigen både Matti och Elin. Inställd resa för deras del alltså. Vi andra som hade våra krafter i behåll fullföljde dock planen och for. Drygt 6 timmars resa med buss en väg. Och mot högre höjder gick färden. Så till staden Puno, som ligger vid Titicaca och på 4000 m höjd, kom vi fredag kväll. Isande vind mötte oss. Låg faktiskt lite snö på marken så fick verkligen en känsla av höst för en gångs skull.
Men, som alltid i Peru, så vaknade vi på lördagen till strålande sol! Var ju tacksamt eftersom dagen skulle spenderas på sjön! Fast sjö och sjö. Kändes ju mer som ett hav- vattnet hade en sådan djupblå färg. Verkligen vackert!
Och i denna sjö bodde alltså folk på konstgjorda öar. Öar byggda av vass av något slag. Speciellt och fascinerande! Besökte två av dessa öar innan vi åkte ytterligare 2,5 timmar för att komma till en riktig ö. Också den storslagen på många vis! Dessutom skymtades Bolivias berg i horisonten. Efter vandringstur och lunch, med stekt fisk, på denna ö så var det återresa. Nu hade dock molnen hopat sig och vinden ökat så vågorna gick ganska höga. Regnet kom också, tilltog i allt högre grad, och blixtar kunde man se på avstånd. Vi kom dock välbehållna tillbaka till Puno men sjösjuk blev jag på köpet. Bra mådde jag i alla fall inte. Och natten blev inte bättre. Knappt någon sömn alls och upp varje timma för att få ur mig sånt som kroppen inte längre ville behålla... Antagligen hade jag även ätit något som inte var bra. Så det gjorde ju heller inte mitt välbefinnande bättre den natten... Nej usch, sämre har jag sällan mått. Men förr eller senare var det ju min tur att bli drabbad. Och att bli drabbad av sånt verkar ju tillhöra själva upplevelsen av att vara i Peru. Så egentligen var det bara på tiden att jag också fick mig en känga;) Men tack och lov gick detta över på ett dygn och just nu mår jag ovanligt bra!

Men trots sjukdom så var det värt det. Självklart dels p.g.a. själva upplevelsen. Men sedan också främst p.g.a. komma bort gör att man uppskattar att komma hem igen. Kände nämligen för första gången att jag faktiskt kom hem till Arequipa, och hem till Matti, Elin och Joel. Just nu är de min lilla familj och är så tacksam för att jag har de!
Nu är vi dessutom alla på bena igen. Och får vi bara fortsätta vara friska så är vi väldigt tacksamma! Nu väntar en lugn vecka med ytterst lite planerat, vilket är välbehövligt!

Tänker också fortsatt på er alla därhemma! KRAM!

Psalm 252

En psalm som jag idag har hämtat kraft ifrån....

Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet när jag här han ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet uti honom har min själ,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl.

Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd.
och om hjärtat skulle törsta, vägen kännas tung och lång,
glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.
Glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.

Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri förklarad, inför honom falla ned,
skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med!

Lite smått och gott

Ännu en söndagskväll. Nu börjar jag känna att veckorna går allt fortare, vilket måste vara ett tecken på att man trivs bättre och bättre!

Denna helg har varit förhållandevis lugn. Igår hade jag delvis en dag för mig själv. Det var faktiskt riktigt, riktigt skönt! Är man en människa som hämtar ny energi av att vara själv så är man... Så oj, vad jag njöt av att i sakta mak strosa runt på stan i min ensamhet. Kollade in den färgrika inca-marknaden, myste på ett café med min dagbok, satt på en parkbänk och läste där en god bok, samtidigt som jag festade på en Snickers. Verkar kanske inte mycket för världen, men det var en njutarstund på jorden:)!

Sen igår kväll träffade jag min norrbagge till vän:) Det är min hygge-kompis. Silje Andersen (bilden) heter hon och vi prövar de flesta café och restauranger inne i stan. Det är riktigt koseligt det:)! Och inte bara koseligt för att maten är god, utan för att det är väldigt betydelsefullt att ha träffat en nordbo här att ha som vän:) En riktigt fin vän till på köpet!


Lite planer för framtiden är också lagda. Nästa helg räknar vi alla att åka till Lake Titicaca. Och i mitten av november ska jag tillsammans med en annan svensk volontär, Elinor, till Machu Picchu och vandra Inca-leden! Ser verkligen fram emot detta!

Och kan även medge att det är andra saker jag ser fram emot- att träffa er alla där hemma igen! Har inte hemlängtan på ett jobbigt sätt, men den saknad jag ändå känner, får mig att förstå hur mycket så många personer betyder för mig! Så ta nu hand om er, och Herren bevare er från allt ont, tills vi ses igen!

Vardagskänsla i Peru

Peru och livet här känns alltmer som någon form av hemma. Det är skönt! Man börjar t.ex. känna igen gatorna, man hittar till affären och man kan på egen hand ta en taxi... Dagarna ter sig också ganska likadana och man börjar därför hitta sin plats mer och mer. Det börjar kännas som vardag helt enkelt, vilket också underlättar livet här. För det ska erkännas att det inte var helt lätt i början att helt plötsligt ta hand om ett så litet barn. Frågar man fick var: Hur mycket ska man vara med barnet- ger jag honom tillräcklig uppmärksamhet, när ska han sova, hur mycket ska han äta, kan han leka själv? Vilket ansvar det ändå är att se till ett barn. Ett ansvar man förr aldrig behövt att ta...
Kan säga att jag har fått en ännu större förståelse för alla småbarnsföräldrar- vilket arbete de lägger ner! Beundrar de! Och blir samtidigt väldigt tacksam för mina egna kära föräldrar- att de orkade!
Men det känns som man växer med uppgiften och man lär sig nya saker hela tiden. Man lär också känna sig själv bättre. Inser att man annars, som ensamboende student, hela tiden sätter sina egna behov främst... Så det är nyttigt att leva så nära ett barn. Förhoppningsvis kan det då hjälpa en att få lite andra perspektiv- så man inte ser allt från sin egen självcentrerade lilla värld...

Nu är jag dock mest med Joel på f.m. medan mer praktiska uppgifter tar vid på e.m. Efter att ha pysslat runt lite med hur vi ska ha rutinerna varje dag, så har vi nu en "dagsordning" som verkar funka bra. Det innebär att alla tränger vi ihop oss i en taxi på morgonen. Till språkskolan bär det av. Jag har Joel medan de andra har lektioner. Hemma efter tolv igen står jag för maten och efterföljande disk. På e.m. har jag kanske tvättning, handling, städning, eller vad det nu än kan tänkas behöva göras i ett hushåll... Så jag är som ett äkta hembiträde:) Men dessa basala göromål i ett hushåll är även de lärorika, och jag är glad att jag lär mig mer inom detta område:) De är ju trots allt absolut nödvändiga, oavsett hur nedvärderade de är i samhället!

Imorgon blir det dock flytt här. Ett mindre hus skall intagas av oss. Förhoppningsvis kommer vi att trivas och få en fungerande vardag även där:)

Kram på er alla!

Ett brinnande, kärleksfullt hjärta!

Vi har mött Paul Eklund (bilden). En amerikansk man, som jag fick kontakt med, genom en av pappas vänner. Vi har mailat några gånger och i lördags träffade vi honom. Han driver nämligen ett barnhem - Torre Fuerte- för flickor här i Arequipa. Och denne Pauls hjärta brann verkligen av kärlek för dessa flickor! Det var så härligt och rörande att se hur vi människor faktiskt väldigt konkret kan hjälpa varandra om vi vill! Tjejer från 3-18 år bodde här och kom från de mest tragiska bakgrunder man kan tänka sig. Även om jag inte har sett mycket av den än, så finns det en väldigt utbredd fattigdom här i Peru. Och fattigdom kan ju väldigt ofta leda människor in på de mörkaste livsvägar- och där, som i så många andra fall, kommer barnen mest i kläm. Flickorna var t.ex barn till prostituerade, hade själva blivit våldtagna, kom från hem där pappan mördat mamman... Så minst sagt trasiga familjeförhållanden alltså. Men hade man inte vetat om deras bakgrund så hade man aldrig kunnat tro att de varit utsatta för så mycket ondska- för den glädjen och den kärlek som fanns på detta hem var verkligen påtaglig! Här var barnen lyckliga!

Så lite det egentligen behövs för att fler människor ska få ha det bra! Men så mycket det ändå finns att göra för så många utslagna människor kring vår jord... Vi får offra lite av vår tid och våra pengar för att t.ex. kunna ge till en sådan sak- men vilken glädje ger det inte tillbaka?! Eller är vi rika svenskar bara inriktade på vårt eget välbefinnande och vår egen lycka här i livet? Ja, så upptagna av oss själva så att det i vårt hjärta inte längre kan finnas plats för kärlek till våra medmänniskor?...

Peru i lite bilder

Matti och Joel på Club internacional. Där kan man sporta, bada, äta, sola m.m:) Helgsyssla!

Jag och Joel leker:)

Här bor vi t.o.m. den 10 okt

Fam Andersson i vattenparken

Djurpark i Lima

Lama:)

Den lilla familjen hyfsat trötta på Miami flygplats

Slimworld

Yepp Slimworld it is. Det är nämligen namnet på ett gym här- och jag är deras nyaste medlem:) Låter inte direkt som mig att gå till ett gym, som dessutom har namnet Slimworld... Men det är numera fakta. Första träningspasset idag. Oj vad härligt det var efter 3 veckors icke-tränande! Så i brist på härligt, svenska, naturvackra omgivningar att ta en joggingtur i, så får detta duga. Dessutom kan pappa sova lugnt när jag inte springer på ensliga stigar utan på ett rullband:) Så denna kväll har vart ypperlig på alla sätt och vis. För man mår ju så underbart bra efter att man har tagit ut sig!
Och det är väldigt skönt att också komma en sväng utanför dörren. För det blir ju att man bor och "jobbar" inom samma fyra väggar. Det funkar fint- men som sagt ut måste man ändå komma, då och då, för att inte känna att man sitter fast...

Men ut kom jag och Elin också i tisdags kväll. Vi var med på en samling där alla nordiska missionärer, som finns i Arequipa, deltog. Vi var ca 12 st. Det var riktigt, riktigt härligt! Det blev ännu tydligare för mig, hur mycket det faktiskt betyder att vi kristna är tillsammans. Att vi verkligen får ny kraft i mötet med varandra, när vi delar samma tro och evighetshopp! Sjöng gjorde vi bl.a.- med gitarr till . Helt fantastiskt bra!

Nu har vi också sett lite mer av denna stad. Och helt in till centrum kommer man, om man tar en av alla dessa minibussar som finns här i Peru. Härifrån, där vi bor, in till stan går det en sådan minibuss ca var 5 min. Ofta med andra ord. Och det finns inga hållplatser utan man stannar de bara när man vill kliva på, och säger bara till där man vill kliva av. Smart, eller hur?! Och det är billigt lixom! Motsvarande 2 kr enkel väg. I tid tar en väg ca 20 min. Som sagt billigt var ordet!

I förrgår blev jag också en erfarenhet rikare. Det var nämligen en liten jordbävning här!! Jojjomen- rutorna skallrade och man anade för en millisekund att golvet gungade en smula under en. Fattade först vad det var när det var över, men ändå. Så även tacksam där att det inte var en jordbävning av den kraftigare sorten. Vilket verkligen inte hade vart välkommet om vi skulle befinna oss här inomhus. Vi har nämligen världens säkraste lås. För vi kommer knappt ut själva. Tre lås i ett kan man säga, och att låsa upp dörren tar därför sina minuter...:)

Imorgon fredag och då blir det glass. Ska bli en fredagstradition är planen:) Vad man gör man inte för att festa till det, hehe;) Men innan fest välbehövlig sömn. God natt på er!

El domingo

Så var det söndag(=domingo)skväll här. För första gången har jag vart på en gudstjänst i Peru. Det var säkert bra-kan inte veta för jag förstod nämligen inte så mycket. Kanske ett par ord eller så på sin höjd:). Var lågkyrklig utformning på det hela. Sångerna var väl det man bäst fatta något av. Och de sånger vi sjöng ackompanjerades av trummor och elgitarr, och prästen himself var försångare. Allt som allt ändå på sitt sätt välbekant, men samtidigt så oerhört annorlunda. Men otroligt intressant och roligt att äntligen få se lite vad missionsarbetet här kan resultera i.

Annars har det varit ännu en lugn hemmadag. Det har blivit några stycken nu sedan vi kom. Man börjar kunna rutinen:) Men det har vart skönt - så har man verkligen kunnat landa och de sjuka har kunnat kurera sig en aning i alla fall. Från och med imorgon börjar ju allvaret lite mer...

För övrigt: När man är i ett nytt land blir man ju oxå lite mer intresserad i dess historia. Ett besök på ett museum i Lima lärde oss lite mer inom detta område. Är det någon som t.ex. har hört om det inbördeskrig som infann sig här i Peru mellan 1980-1992? Där en kommunistisk terroristgrupp, s.k "den lysande stigen", genom våld, försökte komma till makten. 60.000 människor dödades. Själv tycker jag det är synd och skam att detta är något, som i alla fall jag, överhuvudtaget inte vet något om- med tanke på att det inte var många års sen och med tanke på det höga dödstalet. Dessutom är denna "den lysande stigen" fortfarande existerande och har även anhängare i Sverige! Varför hör man inget om detta? Varför är det bara andra världskriget vi lär oss om i skolan, från 1:a till 9:e klass? Varför är det bara för 2000 amerikaner, som dog den 11 sep 01, vi håller en tyst minut för?

Det var lite söndagsrader härifrån. God natt och stor kram från mig och hela Peru!:)

På plats i Arequipa

Vi är här. Den plats vi den närmaste tiden kommer kalla hemma. På ca 2400 m höjd ligger denna stad. Snö (!) ser man på de högsta bergstopparna. Men här i staden är det sol från klarblå himmel så gott som varje dag. Så det är vackert! Bostaden vi har nu den första månaden är heller inte den enklaste boning precis. Nej snarare en lyxkåk skulle jag vilja påstå;) Så det är inte det man kanske tänker klassiska missionärsmarker...:)

Det har vart skönt att komma på plats efter intensiva dagar i Lima. Men livet här kunde kanske börjat bättre. Jag och Joel mår bara bra, men både Matti och Elin är sjuka. Feber, förkylning och problem med magen. Just nu är de faktiskt hos läkaren båda två. Så hoppas och ber att det inte ska vara något allvarligt! Men de verkar ändå vara vid gott mod. Nu har vi dessutom helgen på oss att vila innan deras språkstudier sätter igång på måndag.

Eftersom missionärsparet alltså har sett bättre dagar är det nu jag som får fixa lite. Jag är deras husmor, som Matti sa;) Lagar mat, diskar, tar hand om Joel. Man känner sig behövd och det är tacksamt. Jag har ju kraft så:)

Vi får ta en dag i taget.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på. ALLT ju vilar i min Faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då?!...

Levande, leénde, lekande i Lima

Nu ar vi framme och pa plats i Peru! Resan over var av det langre slaget. 24 h fran forsta flygstarten till sista landningen. Men det gick bara fint sa hade inte behovt oroa mig for det inte. Vi kom fram levande! Tack Gud for beskydd!

Har ar saklart allt annorlunda. Mycket nya intryck och ett sprak som man knappt kan ett ord pa. Men det tar sig och man kommer mer och mer in i allt for var sekund som gar:) Blir grymt sugen pa att sjalv lara mig sa mycket spanska som mojligt!

Det som da har hant har pa plats sen vi kom ar att vi har bott har i Lima. Vi blev, nar vi kom, MYCKET val mottagna av de andra missionarerna-fam Andersson och Tina- som finns har i Peru! Tillsammans med de har vi narmare bekantat oss med denna stad och detta land. Och far lov att saga att det ar en speciell huvudstad. MASSOR av bilar som kor kors och tvars. Billig taxi ar det vi tar oss fram pa. Det ar skrammliga bilar som kanns lite halvstabila. Dessutom trycker vi in oss 3 vuxna och ibland 3 barn i en bil utan balte, sa trafiksakert ar kanske inte ratt benamning i sammanhanget...:) Avgaser ar oxa bara fornamnet pa det som omger en nar man star i alla desa bilkoer, som bildas titt som tatt. Men det har sin charm!
Allt ar som sagt nytt och frammande men ocksa valdigt spannande. Darfor moter man ocksa varje ny dag med ett leende pa lapparna! Sen far vi val se hur lange denna "forsta karleken" haller i sig...
Men vi har oxa levt som en prinsar dessa dagar, sa det ar heller inga stora utmaningar vi har brottats med annu. Bott pa fina Hostel, atit ute varje dag, vart och sett lite olika i turistvag...

Fam Andersson har dessutom 3 sa underbart harliga barn! Blev snabbt deras lektant vilket bara var kul!:) Dock vid ett tillfalle nar vi lekte sjorovare kom de 3 okanda och smutsiga hundar. Lovisa och Ester som flickorna heter blev liiite skraja sadar. De borja skrika och ropa. Och Joel som var pa ryggen stamde oxa in i denna skrackslagna sang... Och eftersom jag sjalv inte ar nagon vidare djurvan i allmanhet, och heller inte hundvan i synnerhet, sa hade jag oxa allra helst ropat ut min radsla...:) Men fick agera sa gott jag kunde.. Men det var nog en syn..:)

For ovrigt nagra hojdpunkter sa har langt:
Vattenparken! Konstverk av vatten kan man saga. Ljus, vatten och musik i samklang kan bli maktig varre vill jag lova!
Avocado! Har aldrig tyckt sa mycket om det hemma men har smakar det himmelsk gott!

Ja sa allt i allt kanns det bra! Ser fram emot att komma till Arequipa pa onsdag. Det ar dar vi sa ska bo.
Hoppas ni alla mar bra hemma!
/beccy

Var inte rädd, Gud är med

De ord som står som överskrift fick jag av min fina johanna-vän. De stod på ett cd-omslag, som hon gav mig. De orden har jag upprepat för mig själv de senaste dagarna. För det känns så tryggt att veta att så är det. Oavsett vad som händer är Gud med. Blir nämligen alltid lite orolig innan jag ska flyga. För det är ju imorgon vi flyger! Tänk om vi störtar? Det för mina tankar till döden. Klart man blir lite skrämd då. Men egentligen har man ju inget att oroa sig för. Som Hannah läste igår innan vi skulle sova: Lever jag, så lever jag för Herren, dör jag så dör jag för Herren. Så är det verkligen. Det är tryggt att kunna vila i det.

Känns annars fortfarande väldigt overkligt alltihopa. Fattar det inte. Vi ska till Peru. Men har heller knappt hunnit tänka på det. Det har vart fullt upp sista dagarna. Servering på bröllop i lör- där festen hölls i en lada! Vackert värre men t.ex. rinnande vatten fick hämtas i ett intillliggande stall... En rolig prövning må jag säga (standarden i Peru blir nog rena lyxen i jämförelse med det;)) Sen har det vart farväl till många fina vänner. Kusiner, numera gamla klasskamrater, kära kompisar. Inser att jag har så många rika relationer! Och många är så söta och ger mig små avskedsgåvor! Böcker, vindruvor, nötter, små kort, bjuder på fika, har avskedsmiddag m.m... En har det ju för bra alltså:) Är så tacksam!

Nu är det sista kvällen och natten i Sverige 2009. Ja om allt blir som det är tänkt. Det känns som sagt inte så. Men det är så... Märkligt.
Om Gud vill och vi lever så ses vi till våren! Kommer sakna er alla! Tid för avsked. Farväl Sverige!

Det drar ihop sig för mission i främmande land...

Overkligt, konstigt, ogreppbart... Ja så känns det 10 dagar innan flyget tar oss över den väldiga Atlanten till Sydamerika, närmare bestämt Peru. För min del en resa som kommer vara till mitten av januari medan Matti och hans lilla familj kommer ha sin boplats där i 4 år framöver... Att jag ska vara där i förhållandevis kort tid, och har förmånen att åka med människor som står mig så nära, gör ändå att jag ställer mig frågor som: kommer det här gå bra? har jag nånting där att göra? kommer jag trivas? Ja, det är väldigt lätt att komma till att fokusera på sig själv och sitt eget välbefinnande i det här. Och när man gör det kan mycket också komma att verka ovisst och osäkert...
Men när man istället fokuserar på det viktiga så gläder man sig verkligen till att äventyret och uppdraget skall starta! Låt oss åka snart! Och det viktiga att istället då fokusera på är: Matt 28:18-20 (se längst ner). Matti och Elin ska ut som missonärer till människor som inte har den tro, som vi själva har fått som gåva. De vill ge vidare det de själva har insett, och som vi menar är den objektiva sanningen, till folk som aldrig har fått höra om det. Klart det inte alltid kommer att vara lätt och att vägen inte heller kommer vara spikrak. Men vi tror att Gud håller allt i sin hand! Vi litar att allt samverkar till det bästa! Och att mission kan bedrivas, så att fler människor kan komma till tro, är ju något mycket större än att jag ska må prima varenda sekund. Jag vill följa med, och genom att främst vara barnvakt till Joel, indirekt kunna vara med och missionera! Det känns meningsfullt. Min tro är att Gud har skapat mig och gett mig allt det jag har. Därför vill jag själv ge tillbaka till honom av mig själv, min tid och min kraft. Och i allt detta ha orden som står i hebr 12:2 - ha blicken fäst vid Jesus - med mig, så jag inte själv kommer bort ifrån det som är det viktigaste. Även om t.ex. positiva resultat kan komma att lysa med sin frånvaro.

Nu väntar så dagar med packning (helst så lite som möjligt är mitt mål- vi får se hur det går:)), inköp av olika nödvändiga saker, farväl av nära och kära... Redan på fredag lämnar jag Vänersborg för sista dagar i Lund innan avresan. Men allt detta ska nog gå bra. Som sagt vill man helst av allt bara ge sig av nu. Jag kan ändå inte svara på alla frågor om Peru som jag får, eftersom jag själv ännu knappt vet något om allt det som väntar...

Nedräkningen har börjat, äventyret väntar, Peru-here we come!!


Matt 28:18-20 " Då trädde Jesus fram och talade till de och sade: Jag har fått all makt i himmelen och på jorden. Gå däför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp de i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och lär de att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag er med er alla dagar intill tidens slut."