tisdag 9 februari 2010

Tillbaka där jag hör hemma

Ja nu har jag varit i hemlandet i en månad. Och Peru känns redan som landet långt bort och längesen... Känns så självklart att vara här nu. Och egentligen är det väl lite väl sent att komma med ett sista inlägg. Fast jag tänker, bättre sent än aldrig. Inte för att det kommer vara många som får ta del av dessa skrivna rader, men det känns alltid bra att avsluta saker:)

Sista tiden i Chiclayo var fin. Fick vara med på den sommarbibelskola som församlingarna anordnande där. Verkligen intressant att se! Fick även medverka lite själv genom att t.ex. vara med och ordna maten- skalade bl.a. potatis med köttkniv:)
Men sista veckan där var ju också en förberedelsetid inför den långa resan hem. Men även om det var oerhörd många mil och många timmar som tillryggalades på vägen hem så gick det väldigt bra. Alla flyg var i tid, mina väskor kom och det krångla aldrig med biljetterna! Det brukar ju vara som gjort för det annars... Men tacksam för att allt gick som smort!
Väl på svensk mark igen var det ju kyla som mötte mig. Gick genom märg och ben när jag kom ut från flyget i den kalla januarikvällen. Min klädsel skapade väl heller inte mer värme direkt- sommarjacka och tygskor. Men härligt att få se snö igen! Och det bästa var ju sen att få krama om mamma, pappa och Debbie! Det är verkligen kontraster som kan ge ljuva stunder. För på samma sätt som det är underbart att äta när man är hungrig och få vila när man är trött, så är det fantastiskt att få träffa sina kära efter att ha saknat de!
Fick 5 sköna dagar i Vänersborg innan det var dags för studielivet i Lund igen. Efter lite om och men fick jag till slut komma tillbaka till sjuksköterskeprogrammet. Så här är jag nu. Pluggar en del, har nära till härliga vänner och njuter av vintern! Varje tid har sin tjusning och det gäller att ta vara på det speciellt positiva med varje del av ens liv. Ibland är det svårt att se det goda, men oavsett vad så finns det alltid grund att glädjas i Honom! Han är min Herde- mig skall då inget fattas! Han leder mig ju på de rätta vägarna!

En sista kram från mig här på denna blogg. Tusen tack för alla kommentarer under tiden jag var där- det betydde oerhört mycket skall ni veta! En varm hälsning kan verkligen ge extra glans, till en annars helt vanlig dag!:)

Ta hand om er alla! Önskar er det bästa! /Beccy

onsdag 30 december 2009

Solig nyårshälsning

Årets näst sista dag. Hör rapporter om -20 grader och strömavbrott hemma i Sverige. Känns så totalt overkligt att det klimatet existerar samtidigt som det klimat jag befinner mig i... Här i Chiclayo är det nämligen varmt. Lägg på ca 50 grader på de där -20 så har du dagens temperatur! Dessutom är det fuktigt värre. Svetten kan drypa även om man inte gör någonting. Så på natten är det vidöppet fönster och fläkt på full effekt som gäller. Idag var vi också vid stranden och fick oss några fantastiska bad i underbara vågor!:) Härligt! Men känns ju som ett skämt att almanackan säger 30 december... Dock är det ju sant. För jul har vi ju precis firat. Och det var riktigt fint på denna sida jord också! Duktiga Maggan, mamman i familjen Andersson, fixade fram ett alla tiders julbord - julmust och sill (importerat från Sverige), skinka, köttbullar, knäck och pepparkakor för att nämna några av alla läckerheter:) Och finns det sedan tre barn, med förväntansfulla och tindrande jul-ögon, i huset så kan man ju bara inte undgå att få julstämning själv! Julaftonskvällen spenderades i två olika församlingar. Sjöng julsånger på spanska och fick se julspel. En annorlunda och speciell jul, samtidigt en mycket bra och härlig jul! Helt enkelt en oförglömlig jul:)

Nyårsafton är det så imorgon. Ska även bli spännande att se hur det går till här i Peru. Tolvslaget firas uppenbarligen med att man på gatan bränner uppstoppade dockor. Får väl se om det är lika märkligt som det låter...:)

Nu är det också bara 2 veckor kvar i detta land. Matti, Elin och Joel blir det dock avsked till redan på måndag då de åker tillbaka till Arequipa. Jag stannar ytterligare 5 dagar i Chiclayo och leker lite till med barnen här:)!

Är tacksam för allt 2009 hade med sig. Vad det gav och vad det tog. Blir intressant att se vad 2010 kan bjuda på:) Bekymra oss över vad det kan föra med sig ska vi ju i alla fall inte göra! Utan "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er. Halleluja. Amen"

Nyårkramar! /beccy

tisdag 15 december 2009

Allting har sin tid...

...livet har sin gång. Ja så är det verkligen. Livet består av olika kapitel, och ännu en gång står jag nu inför slutet av ett sådant. För när det lider mot jul så är det också ett tecken på, att det lider mot sitt slut för mig här i Peru. Jag har visserligen 4 veckor kvar i landet, men faktiskt bara 4 dagar kvar i Arequipa. Resten av tiden kommer att tillbringas 200 mil härifrån, i staden Chiclayo. Där blir det svenskt - peruanskt julfirande tillsammans med familjen Andersson. Ser verkligen fram emot att komma dit!:)
Men inte utan att det känns lite dubbelt att lämna Arquipa. Av det jag hittills har sett i Peru är denna stad absolut den vackraste! Se bara på denna solnedgången över några av Arequipas omgivande berg:

Tycker verkligen om detta ställe! Sista månaden har även vart den bästa här. Man känner sig mer och mer hemma. Lite märkligt då att det snart är slut. Och så känns det väldigt märkligt att veta, att många av de människor som man mött här, kommer man aldrig att se igen. Det är något sorgligt och vemodigt över det...
Men som sagt, allting har sin tid. Livet går vidare. Och det känns ändå som jag börjar bli klar här. Just pga att man känner sig hemma- att man har landat. För de mest vardagliga saker, som i början tog en massa krafter, gör man nu i bara farten. I början var vi helt enkelt tvungna att vara tre vuxna för att kunna hjälpa varandra. Nu kan Matti och Elin klara sig bra själva, men lite uppbackning från en hemhjälp. Därför känner jag mig färdig och då känns det också rätt att åka hem. Gud har ju planerat det hela och inte konstigt då att allt känns som det ligger rätt i tiden. Även om det såklart även här blir speciellt. Att inte träffa framför allt Joel, men även Matti och Elin förstås, på drygt ett halvår kommer att kännas... Ja man märker på ett särskilt sätt, att man lever, när ännu ett kapitel i ens liv avslutas... Man ser ju bara det man ska säga farväl till, utan att riktigt kunna veta vad nästa tid i livet kommer att bjuda på. Men tänker en del på dessa ord som jag läste i en bok: Vi vet inte vad framtiden bär i sitt sköte, men vi vet vem som bär framtiden i sitt sköte! Så tryggt att veta!!

Men denna tid kommer jag ändå bära med mig på många sätt. Det har verkligen varit läroRIKT på många vis! Många tankar har tänkts och nya erfarenheter har gjorts. Det bästa i allt detta är att jag ännu mer förstått hur mycket underbart jag äger i min tro!

Och så blir det ju tid för annat igen. Tid för Sverige, vänner resten av familjen! Tid för knäckebröd, digestivekex, vaniljfil, äppelmuffins och tea i min gröna mugg hemma på skördegatan;). Det är ju inte utan att man gläder sig till det oxå:)

Om det inte blir något mer inlägg innan jul, så önskas härmed alla kära, en välsignad jul!! Vi som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus! Ja julnatten- o, vilken helig natt, vilken helig stund för världen!!

Årets "julkort" på mig och Joel;) Feliz navidad!
/Beccy

tisdag 8 december 2009

tisdag 1 december 2009

Adventstid kom till mitt somriga hus


1:a advent. Det firade vi det även här i Peru. Fast det den där julkänslan och förväntan för vad som komma skall om några veckor, känner man inte riktigt av i vardagen... Men sommaren själv står ju oavbrutet utanför dörren här, så det kanske inte är så konstigt. I helgen som var så reste vi dock bort från Arequipas brännande solstrålar. Istället så spenderades veckoslutet i de norska missionärernas sommarhus, vid stilla havs-kusten. Där var det minsann molnigt, duggregn och lite lätt dis. Mer typisk svensk sommarväder kunde vi inte ha fått. Men vad vi njöt!! Det gråmulna är verkligen något man, som nordbo, har lärt sig att älska. Det är så vilsamt!
Vackert var det också. Det stora väldiga och mäktiga havet, grönskan och fågelsången var härligt att se och lyssna till. Att bada i vågorna och i poolen var heller inget som vädret kunde hindra oss att göra, och strandfikat smakade lika bra inomhus:).
Annars var det återhämtningsdagar för oss. Så vi sjöng långsamhetens lov genom att bara ta dagarna som de kom. Läste lite, spelade fronton (se bild), tog en strandpromenad, samtalade om intressanta saker och lyssnade på musik.


En sak, som fick mig att känna mig som hemma där, var när vi åkte i den taxi som skulle ta oss till en restaurang. Dittills i Peru hade jag bara hört spansk musik överallt. Men i denna taxi strömmande ur högtalarna, på högsta volym, gammal kär 60-talsmusik ut. Det är ju otaliga, ja oräkneliga gånger som man i sin uppväxt har åkt just bil, hörandes på den musiken. Har man en 60-talsmusik-älskande pappa så har man:)

Annars gjorde vi vad vi kunde för att fira första söndagen i advent. Matti släpade med sig datorn så vi kunde lyssna till Hosianna Davids Son, Bereden väg för Herran m.fl. Det var så härligt! Och sen sjöng vi såklart dessa sånger själva. Musik är verkligen något helt speciellt som väcker något särskilt inom en... På något vis så ser man även själva advent mer för vad det är, när man är här. Det som i Sverige många gånger skymmer adventsbudskapet och sedan julbudskapet, upplever i alla fall jag, att det här inte finns på samma sätt. Man slipper t.ex. se all köphysteri som börjar komma igång inför årets julklappsskörd. Och man tänker lite mer efter vad advent är och varför det firas. Så upplever det verkligen som en rikedom att få se ens liv och traditioner ur ett nytt perspektiv för en gång skull:)!

1:a advent innebar också något lite mindre trevligt. Det var avresa. Inte för mig nej, men för min kära vän Silje. Hon skulle hem till sitt Norge igen. Tråkigt att hon har rest, men är samtidigt så glad att hon har funnits här! Det har betytt mycket för mig:)!


Mys på nu där hemma med alla juleljus! Och stressa inte för mycket utan tänk på varför julen egentligen firas! Tar man till sig julens budskap så lovar jag att det slår bra mycket högre än den största julklapp i världen!!:)

Puss och kram från Beccy

Och en liten bild på Elin i vårt lilla kök. Hamburgare och Coca-cola minsann - ingen julmust, pepparkakor eller saffranskransar här inte...

lördag 21 november 2009

Machu Picchu

FÖRST KOM VI...(lite internt det där) ;) Ja till staden Cusco alltså. Jag och Elinor anlände tidigt en morgon efter tillbringat natten på en buss. Lite halvmöra fick vi ändå två dagar där att ladda batterierna inför vad som komma skulle. Vi åt god mat, kollade runt och handlade en del saker på några av de tusentals marknadsstånden som fanns i staden. Trevligt, trevligt:)

Elinor med en kopp kaffe i Cusco

Men sedan var det slut på det glassiga. Nu skulle här vandras. Knappt 45 km låg framför, och det hela skulle ta 4 dagar. Och det blev riktigt härligt på många vis. Lite jobbigare på andra vis. Det bästa var ju själva gåendet. Promenixa i naturen igen - det njöt jag av! Och där hade just regnperioden börjat så de 3 första dagarna var himlen gråmulen och lite regn kom och gick. Kände mig som hemma. Var perfekt gå-väder får jag säga.
vi var gänget som vandrade ihop

Antalet kilometer per dag varierade. Andra dagen var hård, och också känd för att vara tuffast. Dock var det den kortaste sträckan, bara 9 km, men nästan bara uppför. Till högsta punkten skulle man, ca 4200 m. Vår vandringsgrupp bestod av ca 25 st tappra. Och guiden vår hade sagt att det är ingen tävling i vem som kommer först fram till de olika målen. Fast klart det var en tävling. Det är det väl alltid?! I alla fall för mig, hehe. Till toppen skulle man ju bara först. Det hela blir ju i alla fall mycket roligare då! Och en sådan sak som att vila kan man ju alltid göra när man kommer fram;)
Utsikt från högsta bergstoppen

Dock fick jag nog betala för mitt tempo. För sista dagen när vi äntligen kom fram till Machu Picchu, som var själva grejen och målet med hela vandringen, så var jag sååå trött. En mer utmattad människa hade man nog fått leta efter just då. Har aldrig upplevt något liknande. Att gå i snigelfart, ta myrsteg, stötta sig mot en vägg, och ändå hålla på att ramla för att du helt enkelt inte orkar förflytta dig- det är ganska extremt det... Men så är jag ännu en erfarenhet rikare;) Målet med färden- Självaste Machu Picchu

Det faktum att man sov i tält, 3 nätter i rad, var ändå något som gick okej. Bara man tänker positivt så. Kan ju säga att jag är ingen som älskar det där tält-livet av hjärtat, men det finns till för att uthärdas...;) Dock var det en kväll, som jag frågade mig vad detta egentligen var jag höll på med. För i kolmörker, 2 plusgrader (det är kallt när man är i höjden) och ösregn skulle jag först med min dåligt lysande ficklampa leda mig fram till den s.k. toaletten (tyvärr behöver man ju uträtta sina behov även när toan är som den är...). Efter att ha missat att se den bäck, som rann där jag gick, så blev min ena sko dyngsur. Och väl i tältet kom så kylen alltmer smygande. Det var kallt, mörkt, regnigt och rått och man bara låg där och väntade på att den nya dagen skulle gry...

Toan-johan

Men allt som allt var det häftigt. Oerhört imponerande att människor har kunnat bygga något sådant! Och sedan så var naturen otroligt vacker! Tänk att man känner han som har skapat det!! Det blev extra strakt för mig den sista dagen. Efter att ha stigit upp 03:45 så fick man ju verkligen märka hur dimmorna lyfte och se hur den nya dagen så sakteliga trädde fram. Denna morgonsång kom då för mig:

Nu är det morgon, dimmorna lyfter, fågelsång över vaknande jord. Tacka för sången, tacka för ljuset och ljusets källa som är Guds ord.
Skapelsemorgon - nu genom regnet, havsbruset vinden Guds röst oss når. Tack Gud för marken, skogarnas grönska. Varje ny morgon ny är din nåd.
Jesus, du vandrar än över jorden. Renad, försonad i dig den blev. Död och uppstånden är du oss nära. Paradisdagen år oss du ger.

Så jag är väldigt tacksam att jag kunde göra denna resa. Att ha möjligheten, hälsan och pengarna till detta är ingen självklarhet. Det blev väldigt tydligt, just med tanke på pengarna. I Cusco var alla turister vita och rika västerlänningar. Det var de satt på de fina restaurangerna och det var de som gick runt och hade ryggsäcken packad för resan till Machu Picchu- ja, jag var ju själv en av dem. Detta medan peruanerna själva gick runt och sålde t.ex. lite godis, vykort eller mössor för att kunna tjäna tillräckligt så att det skulle räcka till mat för de och deras familjer. De får aldrig råd att betala det dyra inträdet till Machu Picchu. Det känns och är orättvist, och kan inte hjälpas att det ger en liten bismak i allt det som ändå var så väldigt bra... Även om man som sagt är tacksam för hur bra man själv har det, så är det inte lika roligt att resa, bara för resandets skull, när man inser att alla inte kan det... Kanske ens respengar nästa gång kan användas till något bättre?... Värt att tänkas på.

Det var mitt äventyr. Ett minne för livet:)
Avslutar med en bild på mig och min kära reskamrat. Det var hon som fixade allt så STORT tack till henne för det!!
/Beccy

torsdag 5 november 2009

Halvtid i min Perumatch

Så var första halvleken spelad. Tiden tickar uppenbart på även här. Och känslan är som så ofta annars i livet. Man tänker dels: oj, vad fort det har gått! Samtidigt som det känns som en halv evighets sedan jag var i sensommarsverige...
Det är skönt att ha kommit till halvtid. Det innebär att jag har klarat av första halvlek och därmed återstår bara en till innan slutsignalen ljuder, och jag får återse er därhemma igen:) Men å andra sidan känns det väldigt bra att det finns mer tid att spela på. För nu har man kommit in i andra andningen och har på allvar kunnat börja njuta av och glädja sig över livet och arbetet här! Så nu ska här ges järnet, ända in i kaklet;)

Men om det då ska ges en liten summering av första delen av matchen. Har jag t.ex. börjat förstå peruanernas sätt att spela? Alltså deras livsstil och vanor. Nja både och.
Vissa vanor har man numera gjort till sina egna. Bl.a. känns det nu naturligt att slänga toapappret i en hink bredvid istället för i toastolen, duscha i en väääldigt svag stråle med varmvatten, filtrera allt vatten man dricker, pussa på kinden när man hälsar på folk.... Och alla ljud som omger en här känns inte främmande längre. Tänker t.ex. på alla taxibilars evinnerliga tutande och sopbilen som kommer 3 gånger i veckan och som OUPPHÖRLIGEN spelar en klassisk melodislinga så att man ska höra att den kommer... (och hör den det gör man. Redan tre timmar innan den svänger in på ens egen gata...)
Vissa saker slutar dock aldrig att förundra en. Speciellt tänker jag på detta folks religion. Den blandning av katolsk tro och gammal incatro de har känns väldigt främmande för en. T.ex. i måndags när de firade Allahelgona. För att förklara snabbt så var den avlidnes anhöriga på plats vid graven för att, som de tror, möta den avlidnes själ. Och med sig hade de anhöriga mat, öl och i vissa fall halva stans musikkår. Det var med andra ord ett väldigt liv där på kyrkogården. Allt för att den avlidne skulle trivas så bra som möjligt... Matti och Elin skriver mer om detta på deras senaste blogg, så kolla gärna in den på www.elmbv.se. Men att deras religion är så annorlunda från vår är ju själva orsaken till varför vi är här, så det är ju inte konstigt att den känns totalt främmande...

Sedan har det varit en del jobbiga fällningar i denna match. I form av sjukdom och annat har man då och då fått bita i gräset. Men man har rest sig upp igen och kommit tillbaka. Välbehövliga drickpauser för återhämtning har t.ex. funnits varje torsdag när vi har vår våffeldag- alltid lika gott:) Glass, sylt, våffla och chokladsås i en underbar kombination går inte av för hackor det!
Dessutom har man ju fått göra en del mål också:) Detta i form av bl.a. möten med varmhjärtade människor och andra rika erfarenheter för både livet och evigheten. Och att få vara med Joel och se honom utvecklas är en frispark från 30 m rakt upp i vänstra krysset det;) Han är verkligen ett härligt barn och nästan alltid glad och förnöjd! Nästan så jag börjar längta efter egna barn, om jag nu kommer berikas med en sådan gåva...
Så oavsett om det gjort lite ont då och då så har det ju även vart jubel. Och som pappa brukar säga: det gjorde inget att du blev skadad- huvudsaken var ju att det blev mål;)

Så med gott mod står jag nu inför andra halvlek. Den är planerad att påbörjas i ett högt tempo och med stark offensiv, genom att vandra den berömda inca-leden!! På onsdag bär det av. Då byts mina kära medspelare, Matti och co, ut en vecka mot annat folk.

Hoppas ni hängde med i mitt, något förvirrande, matchreferat...:)
Kämpa på ni oxå, därhemma i novembermörkret!

/Beccy

Och så här har matchbilden sett ut: