Ett brinnande, kärleksfullt hjärta!

Vi har mött Paul Eklund (bilden). En amerikansk man, som jag fick kontakt med, genom en av pappas vänner. Vi har mailat några gånger och i lördags träffade vi honom. Han driver nämligen ett barnhem - Torre Fuerte- för flickor här i Arequipa. Och denne Pauls hjärta brann verkligen av kärlek för dessa flickor! Det var så härligt och rörande att se hur vi människor faktiskt väldigt konkret kan hjälpa varandra om vi vill! Tjejer från 3-18 år bodde här och kom från de mest tragiska bakgrunder man kan tänka sig. Även om jag inte har sett mycket av den än, så finns det en väldigt utbredd fattigdom här i Peru. Och fattigdom kan ju väldigt ofta leda människor in på de mörkaste livsvägar- och där, som i så många andra fall, kommer barnen mest i kläm. Flickorna var t.ex barn till prostituerade, hade själva blivit våldtagna, kom från hem där pappan mördat mamman... Så minst sagt trasiga familjeförhållanden alltså. Men hade man inte vetat om deras bakgrund så hade man aldrig kunnat tro att de varit utsatta för så mycket ondska- för den glädjen och den kärlek som fanns på detta hem var verkligen påtaglig! Här var barnen lyckliga!

Så lite det egentligen behövs för att fler människor ska få ha det bra! Men så mycket det ändå finns att göra för så många utslagna människor kring vår jord... Vi får offra lite av vår tid och våra pengar för att t.ex. kunna ge till en sådan sak- men vilken glädje ger det inte tillbaka?! Eller är vi rika svenskar bara inriktade på vårt eget välbefinnande och vår egen lycka här i livet? Ja, så upptagna av oss själva så att det i vårt hjärta inte längre kan finnas plats för kärlek till våra medmänniskor?...

Peru i lite bilder

Matti och Joel på Club internacional. Där kan man sporta, bada, äta, sola m.m:) Helgsyssla!

Jag och Joel leker:)

Här bor vi t.o.m. den 10 okt

Fam Andersson i vattenparken

Djurpark i Lima

Lama:)

Den lilla familjen hyfsat trötta på Miami flygplats

Slimworld

Yepp Slimworld it is. Det är nämligen namnet på ett gym här- och jag är deras nyaste medlem:) Låter inte direkt som mig att gå till ett gym, som dessutom har namnet Slimworld... Men det är numera fakta. Första träningspasset idag. Oj vad härligt det var efter 3 veckors icke-tränande! Så i brist på härligt, svenska, naturvackra omgivningar att ta en joggingtur i, så får detta duga. Dessutom kan pappa sova lugnt när jag inte springer på ensliga stigar utan på ett rullband:) Så denna kväll har vart ypperlig på alla sätt och vis. För man mår ju så underbart bra efter att man har tagit ut sig!
Och det är väldigt skönt att också komma en sväng utanför dörren. För det blir ju att man bor och "jobbar" inom samma fyra väggar. Det funkar fint- men som sagt ut måste man ändå komma, då och då, för att inte känna att man sitter fast...

Men ut kom jag och Elin också i tisdags kväll. Vi var med på en samling där alla nordiska missionärer, som finns i Arequipa, deltog. Vi var ca 12 st. Det var riktigt, riktigt härligt! Det blev ännu tydligare för mig, hur mycket det faktiskt betyder att vi kristna är tillsammans. Att vi verkligen får ny kraft i mötet med varandra, när vi delar samma tro och evighetshopp! Sjöng gjorde vi bl.a.- med gitarr till . Helt fantastiskt bra!

Nu har vi också sett lite mer av denna stad. Och helt in till centrum kommer man, om man tar en av alla dessa minibussar som finns här i Peru. Härifrån, där vi bor, in till stan går det en sådan minibuss ca var 5 min. Ofta med andra ord. Och det finns inga hållplatser utan man stannar de bara när man vill kliva på, och säger bara till där man vill kliva av. Smart, eller hur?! Och det är billigt lixom! Motsvarande 2 kr enkel väg. I tid tar en väg ca 20 min. Som sagt billigt var ordet!

I förrgår blev jag också en erfarenhet rikare. Det var nämligen en liten jordbävning här!! Jojjomen- rutorna skallrade och man anade för en millisekund att golvet gungade en smula under en. Fattade först vad det var när det var över, men ändå. Så även tacksam där att det inte var en jordbävning av den kraftigare sorten. Vilket verkligen inte hade vart välkommet om vi skulle befinna oss här inomhus. Vi har nämligen världens säkraste lås. För vi kommer knappt ut själva. Tre lås i ett kan man säga, och att låsa upp dörren tar därför sina minuter...:)

Imorgon fredag och då blir det glass. Ska bli en fredagstradition är planen:) Vad man gör man inte för att festa till det, hehe;) Men innan fest välbehövlig sömn. God natt på er!

El domingo

Så var det söndag(=domingo)skväll här. För första gången har jag vart på en gudstjänst i Peru. Det var säkert bra-kan inte veta för jag förstod nämligen inte så mycket. Kanske ett par ord eller så på sin höjd:). Var lågkyrklig utformning på det hela. Sångerna var väl det man bäst fatta något av. Och de sånger vi sjöng ackompanjerades av trummor och elgitarr, och prästen himself var försångare. Allt som allt ändå på sitt sätt välbekant, men samtidigt så oerhört annorlunda. Men otroligt intressant och roligt att äntligen få se lite vad missionsarbetet här kan resultera i.

Annars har det varit ännu en lugn hemmadag. Det har blivit några stycken nu sedan vi kom. Man börjar kunna rutinen:) Men det har vart skönt - så har man verkligen kunnat landa och de sjuka har kunnat kurera sig en aning i alla fall. Från och med imorgon börjar ju allvaret lite mer...

För övrigt: När man är i ett nytt land blir man ju oxå lite mer intresserad i dess historia. Ett besök på ett museum i Lima lärde oss lite mer inom detta område. Är det någon som t.ex. har hört om det inbördeskrig som infann sig här i Peru mellan 1980-1992? Där en kommunistisk terroristgrupp, s.k "den lysande stigen", genom våld, försökte komma till makten. 60.000 människor dödades. Själv tycker jag det är synd och skam att detta är något, som i alla fall jag, överhuvudtaget inte vet något om- med tanke på att det inte var många års sen och med tanke på det höga dödstalet. Dessutom är denna "den lysande stigen" fortfarande existerande och har även anhängare i Sverige! Varför hör man inget om detta? Varför är det bara andra världskriget vi lär oss om i skolan, från 1:a till 9:e klass? Varför är det bara för 2000 amerikaner, som dog den 11 sep 01, vi håller en tyst minut för?

Det var lite söndagsrader härifrån. God natt och stor kram från mig och hela Peru!:)

På plats i Arequipa

Vi är här. Den plats vi den närmaste tiden kommer kalla hemma. På ca 2400 m höjd ligger denna stad. Snö (!) ser man på de högsta bergstopparna. Men här i staden är det sol från klarblå himmel så gott som varje dag. Så det är vackert! Bostaden vi har nu den första månaden är heller inte den enklaste boning precis. Nej snarare en lyxkåk skulle jag vilja påstå;) Så det är inte det man kanske tänker klassiska missionärsmarker...:)

Det har vart skönt att komma på plats efter intensiva dagar i Lima. Men livet här kunde kanske börjat bättre. Jag och Joel mår bara bra, men både Matti och Elin är sjuka. Feber, förkylning och problem med magen. Just nu är de faktiskt hos läkaren båda två. Så hoppas och ber att det inte ska vara något allvarligt! Men de verkar ändå vara vid gott mod. Nu har vi dessutom helgen på oss att vila innan deras språkstudier sätter igång på måndag.

Eftersom missionärsparet alltså har sett bättre dagar är det nu jag som får fixa lite. Jag är deras husmor, som Matti sa;) Lagar mat, diskar, tar hand om Joel. Man känner sig behövd och det är tacksamt. Jag har ju kraft så:)

Vi får ta en dag i taget.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Vilken tröst vad än som kommer på. ALLT ju vilar i min Faders händer. Skulle jag som barn väl ängslas då?!...

Levande, leénde, lekande i Lima

Nu ar vi framme och pa plats i Peru! Resan over var av det langre slaget. 24 h fran forsta flygstarten till sista landningen. Men det gick bara fint sa hade inte behovt oroa mig for det inte. Vi kom fram levande! Tack Gud for beskydd!

Har ar saklart allt annorlunda. Mycket nya intryck och ett sprak som man knappt kan ett ord pa. Men det tar sig och man kommer mer och mer in i allt for var sekund som gar:) Blir grymt sugen pa att sjalv lara mig sa mycket spanska som mojligt!

Det som da har hant har pa plats sen vi kom ar att vi har bott har i Lima. Vi blev, nar vi kom, MYCKET val mottagna av de andra missionarerna-fam Andersson och Tina- som finns har i Peru! Tillsammans med de har vi narmare bekantat oss med denna stad och detta land. Och far lov att saga att det ar en speciell huvudstad. MASSOR av bilar som kor kors och tvars. Billig taxi ar det vi tar oss fram pa. Det ar skrammliga bilar som kanns lite halvstabila. Dessutom trycker vi in oss 3 vuxna och ibland 3 barn i en bil utan balte, sa trafiksakert ar kanske inte ratt benamning i sammanhanget...:) Avgaser ar oxa bara fornamnet pa det som omger en nar man star i alla desa bilkoer, som bildas titt som tatt. Men det har sin charm!
Allt ar som sagt nytt och frammande men ocksa valdigt spannande. Darfor moter man ocksa varje ny dag med ett leende pa lapparna! Sen far vi val se hur lange denna "forsta karleken" haller i sig...
Men vi har oxa levt som en prinsar dessa dagar, sa det ar heller inga stora utmaningar vi har brottats med annu. Bott pa fina Hostel, atit ute varje dag, vart och sett lite olika i turistvag...

Fam Andersson har dessutom 3 sa underbart harliga barn! Blev snabbt deras lektant vilket bara var kul!:) Dock vid ett tillfalle nar vi lekte sjorovare kom de 3 okanda och smutsiga hundar. Lovisa och Ester som flickorna heter blev liiite skraja sadar. De borja skrika och ropa. Och Joel som var pa ryggen stamde oxa in i denna skrackslagna sang... Och eftersom jag sjalv inte ar nagon vidare djurvan i allmanhet, och heller inte hundvan i synnerhet, sa hade jag oxa allra helst ropat ut min radsla...:) Men fick agera sa gott jag kunde.. Men det var nog en syn..:)

For ovrigt nagra hojdpunkter sa har langt:
Vattenparken! Konstverk av vatten kan man saga. Ljus, vatten och musik i samklang kan bli maktig varre vill jag lova!
Avocado! Har aldrig tyckt sa mycket om det hemma men har smakar det himmelsk gott!

Ja sa allt i allt kanns det bra! Ser fram emot att komma till Arequipa pa onsdag. Det ar dar vi sa ska bo.
Hoppas ni alla mar bra hemma!
/beccy

Var inte rädd, Gud är med

De ord som står som överskrift fick jag av min fina johanna-vän. De stod på ett cd-omslag, som hon gav mig. De orden har jag upprepat för mig själv de senaste dagarna. För det känns så tryggt att veta att så är det. Oavsett vad som händer är Gud med. Blir nämligen alltid lite orolig innan jag ska flyga. För det är ju imorgon vi flyger! Tänk om vi störtar? Det för mina tankar till döden. Klart man blir lite skrämd då. Men egentligen har man ju inget att oroa sig för. Som Hannah läste igår innan vi skulle sova: Lever jag, så lever jag för Herren, dör jag så dör jag för Herren. Så är det verkligen. Det är tryggt att kunna vila i det.

Känns annars fortfarande väldigt overkligt alltihopa. Fattar det inte. Vi ska till Peru. Men har heller knappt hunnit tänka på det. Det har vart fullt upp sista dagarna. Servering på bröllop i lör- där festen hölls i en lada! Vackert värre men t.ex. rinnande vatten fick hämtas i ett intillliggande stall... En rolig prövning må jag säga (standarden i Peru blir nog rena lyxen i jämförelse med det;)) Sen har det vart farväl till många fina vänner. Kusiner, numera gamla klasskamrater, kära kompisar. Inser att jag har så många rika relationer! Och många är så söta och ger mig små avskedsgåvor! Böcker, vindruvor, nötter, små kort, bjuder på fika, har avskedsmiddag m.m... En har det ju för bra alltså:) Är så tacksam!

Nu är det sista kvällen och natten i Sverige 2009. Ja om allt blir som det är tänkt. Det känns som sagt inte så. Men det är så... Märkligt.
Om Gud vill och vi lever så ses vi till våren! Kommer sakna er alla! Tid för avsked. Farväl Sverige!