Titicacasjön

Inför turen till Titicacasjön så hade, aningens otippat, Matti och Elin blivit reseledare. Det var vi 4 plus 3 andra tjejer från språkskolan, som planerade att göra denna resa tillsammans. Allt var bokat och klart för avfärd. Men allt blir inte alltid som man planerar. Sjukdom drabbade nämligen återigen både Matti och Elin. Inställd resa för deras del alltså. Vi andra som hade våra krafter i behåll fullföljde dock planen och for. Drygt 6 timmars resa med buss en väg. Och mot högre höjder gick färden. Så till staden Puno, som ligger vid Titicaca och på 4000 m höjd, kom vi fredag kväll. Isande vind mötte oss. Låg faktiskt lite snö på marken så fick verkligen en känsla av höst för en gångs skull.
Men, som alltid i Peru, så vaknade vi på lördagen till strålande sol! Var ju tacksamt eftersom dagen skulle spenderas på sjön! Fast sjö och sjö. Kändes ju mer som ett hav- vattnet hade en sådan djupblå färg. Verkligen vackert!
Och i denna sjö bodde alltså folk på konstgjorda öar. Öar byggda av vass av något slag. Speciellt och fascinerande! Besökte två av dessa öar innan vi åkte ytterligare 2,5 timmar för att komma till en riktig ö. Också den storslagen på många vis! Dessutom skymtades Bolivias berg i horisonten. Efter vandringstur och lunch, med stekt fisk, på denna ö så var det återresa. Nu hade dock molnen hopat sig och vinden ökat så vågorna gick ganska höga. Regnet kom också, tilltog i allt högre grad, och blixtar kunde man se på avstånd. Vi kom dock välbehållna tillbaka till Puno men sjösjuk blev jag på köpet. Bra mådde jag i alla fall inte. Och natten blev inte bättre. Knappt någon sömn alls och upp varje timma för att få ur mig sånt som kroppen inte längre ville behålla... Antagligen hade jag även ätit något som inte var bra. Så det gjorde ju heller inte mitt välbefinnande bättre den natten... Nej usch, sämre har jag sällan mått. Men förr eller senare var det ju min tur att bli drabbad. Och att bli drabbad av sånt verkar ju tillhöra själva upplevelsen av att vara i Peru. Så egentligen var det bara på tiden att jag också fick mig en känga;) Men tack och lov gick detta över på ett dygn och just nu mår jag ovanligt bra!

Men trots sjukdom så var det värt det. Självklart dels p.g.a. själva upplevelsen. Men sedan också främst p.g.a. komma bort gör att man uppskattar att komma hem igen. Kände nämligen för första gången att jag faktiskt kom hem till Arequipa, och hem till Matti, Elin och Joel. Just nu är de min lilla familj och är så tacksam för att jag har de!
Nu är vi dessutom alla på bena igen. Och får vi bara fortsätta vara friska så är vi väldigt tacksamma! Nu väntar en lugn vecka med ytterst lite planerat, vilket är välbehövligt!

Tänker också fortsatt på er alla därhemma! KRAM!

Psalm 252

En psalm som jag idag har hämtat kraft ifrån....

Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet när jag här han ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet uti honom har min själ,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl.

Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd.
och om hjärtat skulle törsta, vägen kännas tung och lång,
glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.
Glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.

Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri förklarad, inför honom falla ned,
skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med!

Lite smått och gott

Ännu en söndagskväll. Nu börjar jag känna att veckorna går allt fortare, vilket måste vara ett tecken på att man trivs bättre och bättre!

Denna helg har varit förhållandevis lugn. Igår hade jag delvis en dag för mig själv. Det var faktiskt riktigt, riktigt skönt! Är man en människa som hämtar ny energi av att vara själv så är man... Så oj, vad jag njöt av att i sakta mak strosa runt på stan i min ensamhet. Kollade in den färgrika inca-marknaden, myste på ett café med min dagbok, satt på en parkbänk och läste där en god bok, samtidigt som jag festade på en Snickers. Verkar kanske inte mycket för världen, men det var en njutarstund på jorden:)!

Sen igår kväll träffade jag min norrbagge till vän:) Det är min hygge-kompis. Silje Andersen (bilden) heter hon och vi prövar de flesta café och restauranger inne i stan. Det är riktigt koseligt det:)! Och inte bara koseligt för att maten är god, utan för att det är väldigt betydelsefullt att ha träffat en nordbo här att ha som vän:) En riktigt fin vän till på köpet!


Lite planer för framtiden är också lagda. Nästa helg räknar vi alla att åka till Lake Titicaca. Och i mitten av november ska jag tillsammans med en annan svensk volontär, Elinor, till Machu Picchu och vandra Inca-leden! Ser verkligen fram emot detta!

Och kan även medge att det är andra saker jag ser fram emot- att träffa er alla där hemma igen! Har inte hemlängtan på ett jobbigt sätt, men den saknad jag ändå känner, får mig att förstå hur mycket så många personer betyder för mig! Så ta nu hand om er, och Herren bevare er från allt ont, tills vi ses igen!

Vardagskänsla i Peru

Peru och livet här känns alltmer som någon form av hemma. Det är skönt! Man börjar t.ex. känna igen gatorna, man hittar till affären och man kan på egen hand ta en taxi... Dagarna ter sig också ganska likadana och man börjar därför hitta sin plats mer och mer. Det börjar kännas som vardag helt enkelt, vilket också underlättar livet här. För det ska erkännas att det inte var helt lätt i början att helt plötsligt ta hand om ett så litet barn. Frågar man fick var: Hur mycket ska man vara med barnet- ger jag honom tillräcklig uppmärksamhet, när ska han sova, hur mycket ska han äta, kan han leka själv? Vilket ansvar det ändå är att se till ett barn. Ett ansvar man förr aldrig behövt att ta...
Kan säga att jag har fått en ännu större förståelse för alla småbarnsföräldrar- vilket arbete de lägger ner! Beundrar de! Och blir samtidigt väldigt tacksam för mina egna kära föräldrar- att de orkade!
Men det känns som man växer med uppgiften och man lär sig nya saker hela tiden. Man lär också känna sig själv bättre. Inser att man annars, som ensamboende student, hela tiden sätter sina egna behov främst... Så det är nyttigt att leva så nära ett barn. Förhoppningsvis kan det då hjälpa en att få lite andra perspektiv- så man inte ser allt från sin egen självcentrerade lilla värld...

Nu är jag dock mest med Joel på f.m. medan mer praktiska uppgifter tar vid på e.m. Efter att ha pysslat runt lite med hur vi ska ha rutinerna varje dag, så har vi nu en "dagsordning" som verkar funka bra. Det innebär att alla tränger vi ihop oss i en taxi på morgonen. Till språkskolan bär det av. Jag har Joel medan de andra har lektioner. Hemma efter tolv igen står jag för maten och efterföljande disk. På e.m. har jag kanske tvättning, handling, städning, eller vad det nu än kan tänkas behöva göras i ett hushåll... Så jag är som ett äkta hembiträde:) Men dessa basala göromål i ett hushåll är även de lärorika, och jag är glad att jag lär mig mer inom detta område:) De är ju trots allt absolut nödvändiga, oavsett hur nedvärderade de är i samhället!

Imorgon blir det dock flytt här. Ett mindre hus skall intagas av oss. Förhoppningsvis kommer vi att trivas och få en fungerande vardag även där:)

Kram på er alla!