Titicacasjön

Inför turen till Titicacasjön så hade, aningens otippat, Matti och Elin blivit reseledare. Det var vi 4 plus 3 andra tjejer från språkskolan, som planerade att göra denna resa tillsammans. Allt var bokat och klart för avfärd. Men allt blir inte alltid som man planerar. Sjukdom drabbade nämligen återigen både Matti och Elin. Inställd resa för deras del alltså. Vi andra som hade våra krafter i behåll fullföljde dock planen och for. Drygt 6 timmars resa med buss en väg. Och mot högre höjder gick färden. Så till staden Puno, som ligger vid Titicaca och på 4000 m höjd, kom vi fredag kväll. Isande vind mötte oss. Låg faktiskt lite snö på marken så fick verkligen en känsla av höst för en gångs skull.
Men, som alltid i Peru, så vaknade vi på lördagen till strålande sol! Var ju tacksamt eftersom dagen skulle spenderas på sjön! Fast sjö och sjö. Kändes ju mer som ett hav- vattnet hade en sådan djupblå färg. Verkligen vackert!
Och i denna sjö bodde alltså folk på konstgjorda öar. Öar byggda av vass av något slag. Speciellt och fascinerande! Besökte två av dessa öar innan vi åkte ytterligare 2,5 timmar för att komma till en riktig ö. Också den storslagen på många vis! Dessutom skymtades Bolivias berg i horisonten. Efter vandringstur och lunch, med stekt fisk, på denna ö så var det återresa. Nu hade dock molnen hopat sig och vinden ökat så vågorna gick ganska höga. Regnet kom också, tilltog i allt högre grad, och blixtar kunde man se på avstånd. Vi kom dock välbehållna tillbaka till Puno men sjösjuk blev jag på köpet. Bra mådde jag i alla fall inte. Och natten blev inte bättre. Knappt någon sömn alls och upp varje timma för att få ur mig sånt som kroppen inte längre ville behålla... Antagligen hade jag även ätit något som inte var bra. Så det gjorde ju heller inte mitt välbefinnande bättre den natten... Nej usch, sämre har jag sällan mått. Men förr eller senare var det ju min tur att bli drabbad. Och att bli drabbad av sånt verkar ju tillhöra själva upplevelsen av att vara i Peru. Så egentligen var det bara på tiden att jag också fick mig en känga;) Men tack och lov gick detta över på ett dygn och just nu mår jag ovanligt bra!

Men trots sjukdom så var det värt det. Självklart dels p.g.a. själva upplevelsen. Men sedan också främst p.g.a. komma bort gör att man uppskattar att komma hem igen. Kände nämligen för första gången att jag faktiskt kom hem till Arequipa, och hem till Matti, Elin och Joel. Just nu är de min lilla familj och är så tacksam för att jag har de!
Nu är vi dessutom alla på bena igen. Och får vi bara fortsätta vara friska så är vi väldigt tacksamma! Nu väntar en lugn vecka med ytterst lite planerat, vilket är välbehövligt!

Tänker också fortsatt på er alla därhemma! KRAM!