Vi har mött Paul Eklund (bilden). En amerikansk man, som jag fick kontakt med, genom en av pappas vänner. Vi har mailat några gånger och i lördags träffade vi honom. Han driver nämligen ett barnhem - Torre Fuerte- för flickor här i Arequipa. Och denne Pauls hjärta brann verkligen av kärlek för dessa flickor! Det var så härligt och rörande att se hur vi människor faktiskt väldigt konkret kan hjälpa varandra om vi vill! Tjejer från 3-18 år bodde här och kom från de mest tragiska bakgrunder man kan tänka sig. Även om jag inte har sett mycket av den än, så finns det en väldigt utbredd fattigdom här i Peru. Och fattigdom kan ju väldigt ofta leda människor in på de mörkaste livsvägar- och där, som i så många andra fall, kommer barnen mest i kläm. Flickorna var t.ex barn till prostituerade, hade själva blivit våldtagna, kom från hem där pappan mördat mamman... Så minst sagt trasiga familjeförhållanden alltså. Men hade man inte vetat om deras bakgrund så hade man aldrig kunnat tro att de varit utsatta för så mycket ondska- för den glädjen och den kärlek som fanns på detta hem var verkligen påtaglig! Här var barnen lyckliga!
Så lite det egentligen behövs för att fler människor ska få ha det bra! Men så mycket det ändå finns att göra för så många utslagna människor kring vår jord... Vi får offra lite av vår tid och våra pengar för att t.ex. kunna ge till en sådan sak- men vilken glädje ger det inte tillbaka?! Eller är vi rika svenskar bara inriktade på vårt eget välbefinnande och vår egen lycka här i livet? Ja, så upptagna av oss själva så att det i vårt hjärta inte längre kan finnas plats för kärlek till våra medmänniskor?...
Du skriver så underbart, Beccy. Idag har jag läst i min andaktsbok att "lever vi så lever vi för Kristus o dör vi , så dör vi för Kristus. Var dag får vi som en gåva , att ta emot med tacksamhet. vi har en uppgift. Och där får Du vara .
SvaraRaderaGud välsigne var dag hos er/ingela