Machu Picchu

FÖRST KOM VI...(lite internt det där) ;) Ja till staden Cusco alltså. Jag och Elinor anlände tidigt en morgon efter tillbringat natten på en buss. Lite halvmöra fick vi ändå två dagar där att ladda batterierna inför vad som komma skulle. Vi åt god mat, kollade runt och handlade en del saker på några av de tusentals marknadsstånden som fanns i staden. Trevligt, trevligt:)

Elinor med en kopp kaffe i Cusco

Men sedan var det slut på det glassiga. Nu skulle här vandras. Knappt 45 km låg framför, och det hela skulle ta 4 dagar. Och det blev riktigt härligt på många vis. Lite jobbigare på andra vis. Det bästa var ju själva gåendet. Promenixa i naturen igen - det njöt jag av! Och där hade just regnperioden börjat så de 3 första dagarna var himlen gråmulen och lite regn kom och gick. Kände mig som hemma. Var perfekt gå-väder får jag säga.
vi var gänget som vandrade ihop

Antalet kilometer per dag varierade. Andra dagen var hård, och också känd för att vara tuffast. Dock var det den kortaste sträckan, bara 9 km, men nästan bara uppför. Till högsta punkten skulle man, ca 4200 m. Vår vandringsgrupp bestod av ca 25 st tappra. Och guiden vår hade sagt att det är ingen tävling i vem som kommer först fram till de olika målen. Fast klart det var en tävling. Det är det väl alltid?! I alla fall för mig, hehe. Till toppen skulle man ju bara först. Det hela blir ju i alla fall mycket roligare då! Och en sådan sak som att vila kan man ju alltid göra när man kommer fram;)
Utsikt från högsta bergstoppen

Dock fick jag nog betala för mitt tempo. För sista dagen när vi äntligen kom fram till Machu Picchu, som var själva grejen och målet med hela vandringen, så var jag sååå trött. En mer utmattad människa hade man nog fått leta efter just då. Har aldrig upplevt något liknande. Att gå i snigelfart, ta myrsteg, stötta sig mot en vägg, och ändå hålla på att ramla för att du helt enkelt inte orkar förflytta dig- det är ganska extremt det... Men så är jag ännu en erfarenhet rikare;) Målet med färden- Självaste Machu Picchu

Det faktum att man sov i tält, 3 nätter i rad, var ändå något som gick okej. Bara man tänker positivt så. Kan ju säga att jag är ingen som älskar det där tält-livet av hjärtat, men det finns till för att uthärdas...;) Dock var det en kväll, som jag frågade mig vad detta egentligen var jag höll på med. För i kolmörker, 2 plusgrader (det är kallt när man är i höjden) och ösregn skulle jag först med min dåligt lysande ficklampa leda mig fram till den s.k. toaletten (tyvärr behöver man ju uträtta sina behov även när toan är som den är...). Efter att ha missat att se den bäck, som rann där jag gick, så blev min ena sko dyngsur. Och väl i tältet kom så kylen alltmer smygande. Det var kallt, mörkt, regnigt och rått och man bara låg där och väntade på att den nya dagen skulle gry...

Toan-johan

Men allt som allt var det häftigt. Oerhört imponerande att människor har kunnat bygga något sådant! Och sedan så var naturen otroligt vacker! Tänk att man känner han som har skapat det!! Det blev extra strakt för mig den sista dagen. Efter att ha stigit upp 03:45 så fick man ju verkligen märka hur dimmorna lyfte och se hur den nya dagen så sakteliga trädde fram. Denna morgonsång kom då för mig:

Nu är det morgon, dimmorna lyfter, fågelsång över vaknande jord. Tacka för sången, tacka för ljuset och ljusets källa som är Guds ord.
Skapelsemorgon - nu genom regnet, havsbruset vinden Guds röst oss når. Tack Gud för marken, skogarnas grönska. Varje ny morgon ny är din nåd.
Jesus, du vandrar än över jorden. Renad, försonad i dig den blev. Död och uppstånden är du oss nära. Paradisdagen år oss du ger.

Så jag är väldigt tacksam att jag kunde göra denna resa. Att ha möjligheten, hälsan och pengarna till detta är ingen självklarhet. Det blev väldigt tydligt, just med tanke på pengarna. I Cusco var alla turister vita och rika västerlänningar. Det var de satt på de fina restaurangerna och det var de som gick runt och hade ryggsäcken packad för resan till Machu Picchu- ja, jag var ju själv en av dem. Detta medan peruanerna själva gick runt och sålde t.ex. lite godis, vykort eller mössor för att kunna tjäna tillräckligt så att det skulle räcka till mat för de och deras familjer. De får aldrig råd att betala det dyra inträdet till Machu Picchu. Det känns och är orättvist, och kan inte hjälpas att det ger en liten bismak i allt det som ändå var så väldigt bra... Även om man som sagt är tacksam för hur bra man själv har det, så är det inte lika roligt att resa, bara för resandets skull, när man inser att alla inte kan det... Kanske ens respengar nästa gång kan användas till något bättre?... Värt att tänkas på.

Det var mitt äventyr. Ett minne för livet:)
Avslutar med en bild på mig och min kära reskamrat. Det var hon som fixade allt så STORT tack till henne för det!!
/Beccy

Halvtid i min Perumatch

Så var första halvleken spelad. Tiden tickar uppenbart på även här. Och känslan är som så ofta annars i livet. Man tänker dels: oj, vad fort det har gått! Samtidigt som det känns som en halv evighets sedan jag var i sensommarsverige...
Det är skönt att ha kommit till halvtid. Det innebär att jag har klarat av första halvlek och därmed återstår bara en till innan slutsignalen ljuder, och jag får återse er därhemma igen:) Men å andra sidan känns det väldigt bra att det finns mer tid att spela på. För nu har man kommit in i andra andningen och har på allvar kunnat börja njuta av och glädja sig över livet och arbetet här! Så nu ska här ges järnet, ända in i kaklet;)

Men om det då ska ges en liten summering av första delen av matchen. Har jag t.ex. börjat förstå peruanernas sätt att spela? Alltså deras livsstil och vanor. Nja både och.
Vissa vanor har man numera gjort till sina egna. Bl.a. känns det nu naturligt att slänga toapappret i en hink bredvid istället för i toastolen, duscha i en väääldigt svag stråle med varmvatten, filtrera allt vatten man dricker, pussa på kinden när man hälsar på folk.... Och alla ljud som omger en här känns inte främmande längre. Tänker t.ex. på alla taxibilars evinnerliga tutande och sopbilen som kommer 3 gånger i veckan och som OUPPHÖRLIGEN spelar en klassisk melodislinga så att man ska höra att den kommer... (och hör den det gör man. Redan tre timmar innan den svänger in på ens egen gata...)
Vissa saker slutar dock aldrig att förundra en. Speciellt tänker jag på detta folks religion. Den blandning av katolsk tro och gammal incatro de har känns väldigt främmande för en. T.ex. i måndags när de firade Allahelgona. För att förklara snabbt så var den avlidnes anhöriga på plats vid graven för att, som de tror, möta den avlidnes själ. Och med sig hade de anhöriga mat, öl och i vissa fall halva stans musikkår. Det var med andra ord ett väldigt liv där på kyrkogården. Allt för att den avlidne skulle trivas så bra som möjligt... Matti och Elin skriver mer om detta på deras senaste blogg, så kolla gärna in den på www.elmbv.se. Men att deras religion är så annorlunda från vår är ju själva orsaken till varför vi är här, så det är ju inte konstigt att den känns totalt främmande...

Sedan har det varit en del jobbiga fällningar i denna match. I form av sjukdom och annat har man då och då fått bita i gräset. Men man har rest sig upp igen och kommit tillbaka. Välbehövliga drickpauser för återhämtning har t.ex. funnits varje torsdag när vi har vår våffeldag- alltid lika gott:) Glass, sylt, våffla och chokladsås i en underbar kombination går inte av för hackor det!
Dessutom har man ju fått göra en del mål också:) Detta i form av bl.a. möten med varmhjärtade människor och andra rika erfarenheter för både livet och evigheten. Och att få vara med Joel och se honom utvecklas är en frispark från 30 m rakt upp i vänstra krysset det;) Han är verkligen ett härligt barn och nästan alltid glad och förnöjd! Nästan så jag börjar längta efter egna barn, om jag nu kommer berikas med en sådan gåva...
Så oavsett om det gjort lite ont då och då så har det ju även vart jubel. Och som pappa brukar säga: det gjorde inget att du blev skadad- huvudsaken var ju att det blev mål;)

Så med gott mod står jag nu inför andra halvlek. Den är planerad att påbörjas i ett högt tempo och med stark offensiv, genom att vandra den berömda inca-leden!! På onsdag bär det av. Då byts mina kära medspelare, Matti och co, ut en vecka mot annat folk.

Hoppas ni hängde med i mitt, något förvirrande, matchreferat...:)
Kämpa på ni oxå, därhemma i novembermörkret!

/Beccy

Och så här har matchbilden sett ut:

Titicacasjön

Inför turen till Titicacasjön så hade, aningens otippat, Matti och Elin blivit reseledare. Det var vi 4 plus 3 andra tjejer från språkskolan, som planerade att göra denna resa tillsammans. Allt var bokat och klart för avfärd. Men allt blir inte alltid som man planerar. Sjukdom drabbade nämligen återigen både Matti och Elin. Inställd resa för deras del alltså. Vi andra som hade våra krafter i behåll fullföljde dock planen och for. Drygt 6 timmars resa med buss en väg. Och mot högre höjder gick färden. Så till staden Puno, som ligger vid Titicaca och på 4000 m höjd, kom vi fredag kväll. Isande vind mötte oss. Låg faktiskt lite snö på marken så fick verkligen en känsla av höst för en gångs skull.
Men, som alltid i Peru, så vaknade vi på lördagen till strålande sol! Var ju tacksamt eftersom dagen skulle spenderas på sjön! Fast sjö och sjö. Kändes ju mer som ett hav- vattnet hade en sådan djupblå färg. Verkligen vackert!
Och i denna sjö bodde alltså folk på konstgjorda öar. Öar byggda av vass av något slag. Speciellt och fascinerande! Besökte två av dessa öar innan vi åkte ytterligare 2,5 timmar för att komma till en riktig ö. Också den storslagen på många vis! Dessutom skymtades Bolivias berg i horisonten. Efter vandringstur och lunch, med stekt fisk, på denna ö så var det återresa. Nu hade dock molnen hopat sig och vinden ökat så vågorna gick ganska höga. Regnet kom också, tilltog i allt högre grad, och blixtar kunde man se på avstånd. Vi kom dock välbehållna tillbaka till Puno men sjösjuk blev jag på köpet. Bra mådde jag i alla fall inte. Och natten blev inte bättre. Knappt någon sömn alls och upp varje timma för att få ur mig sånt som kroppen inte längre ville behålla... Antagligen hade jag även ätit något som inte var bra. Så det gjorde ju heller inte mitt välbefinnande bättre den natten... Nej usch, sämre har jag sällan mått. Men förr eller senare var det ju min tur att bli drabbad. Och att bli drabbad av sånt verkar ju tillhöra själva upplevelsen av att vara i Peru. Så egentligen var det bara på tiden att jag också fick mig en känga;) Men tack och lov gick detta över på ett dygn och just nu mår jag ovanligt bra!

Men trots sjukdom så var det värt det. Självklart dels p.g.a. själva upplevelsen. Men sedan också främst p.g.a. komma bort gör att man uppskattar att komma hem igen. Kände nämligen för första gången att jag faktiskt kom hem till Arequipa, och hem till Matti, Elin och Joel. Just nu är de min lilla familj och är så tacksam för att jag har de!
Nu är vi dessutom alla på bena igen. Och får vi bara fortsätta vara friska så är vi väldigt tacksamma! Nu väntar en lugn vecka med ytterst lite planerat, vilket är välbehövligt!

Tänker också fortsatt på er alla därhemma! KRAM!

Psalm 252

En psalm som jag idag har hämtat kraft ifrån....

Hela vägen går han med mig, vad kan jag väl önska mer?
Kan jag tvivla på hans godhet när jag här han ledning ser?
Himmelsk frid, gudomlig trygghet uti honom har min själ,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl,
ty jag vet, vad än mig möter, gör dock Jesus allting väl.

Hela vägen går han med mig, hjälper mig och är mitt stöd,
ger mig kraft i varje prövning, mättar mig med livets bröd.
och om hjärtat skulle törsta, vägen kännas tung och lång,
glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.
Glädjekällor då ur klippan springer fram som förr en gång.

Hela vägen går han med mig. Vilken kärlek hög och rik!
Och till sist en evig vila ger han mig i himmelrik.
När jag där får fri förklarad, inför honom falla ned,
skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med.
Skall med glädje jag det minnas: hela vägen gick han med!

Lite smått och gott

Ännu en söndagskväll. Nu börjar jag känna att veckorna går allt fortare, vilket måste vara ett tecken på att man trivs bättre och bättre!

Denna helg har varit förhållandevis lugn. Igår hade jag delvis en dag för mig själv. Det var faktiskt riktigt, riktigt skönt! Är man en människa som hämtar ny energi av att vara själv så är man... Så oj, vad jag njöt av att i sakta mak strosa runt på stan i min ensamhet. Kollade in den färgrika inca-marknaden, myste på ett café med min dagbok, satt på en parkbänk och läste där en god bok, samtidigt som jag festade på en Snickers. Verkar kanske inte mycket för världen, men det var en njutarstund på jorden:)!

Sen igår kväll träffade jag min norrbagge till vän:) Det är min hygge-kompis. Silje Andersen (bilden) heter hon och vi prövar de flesta café och restauranger inne i stan. Det är riktigt koseligt det:)! Och inte bara koseligt för att maten är god, utan för att det är väldigt betydelsefullt att ha träffat en nordbo här att ha som vän:) En riktigt fin vän till på köpet!


Lite planer för framtiden är också lagda. Nästa helg räknar vi alla att åka till Lake Titicaca. Och i mitten av november ska jag tillsammans med en annan svensk volontär, Elinor, till Machu Picchu och vandra Inca-leden! Ser verkligen fram emot detta!

Och kan även medge att det är andra saker jag ser fram emot- att träffa er alla där hemma igen! Har inte hemlängtan på ett jobbigt sätt, men den saknad jag ändå känner, får mig att förstå hur mycket så många personer betyder för mig! Så ta nu hand om er, och Herren bevare er från allt ont, tills vi ses igen!

Vardagskänsla i Peru

Peru och livet här känns alltmer som någon form av hemma. Det är skönt! Man börjar t.ex. känna igen gatorna, man hittar till affären och man kan på egen hand ta en taxi... Dagarna ter sig också ganska likadana och man börjar därför hitta sin plats mer och mer. Det börjar kännas som vardag helt enkelt, vilket också underlättar livet här. För det ska erkännas att det inte var helt lätt i början att helt plötsligt ta hand om ett så litet barn. Frågar man fick var: Hur mycket ska man vara med barnet- ger jag honom tillräcklig uppmärksamhet, när ska han sova, hur mycket ska han äta, kan han leka själv? Vilket ansvar det ändå är att se till ett barn. Ett ansvar man förr aldrig behövt att ta...
Kan säga att jag har fått en ännu större förståelse för alla småbarnsföräldrar- vilket arbete de lägger ner! Beundrar de! Och blir samtidigt väldigt tacksam för mina egna kära föräldrar- att de orkade!
Men det känns som man växer med uppgiften och man lär sig nya saker hela tiden. Man lär också känna sig själv bättre. Inser att man annars, som ensamboende student, hela tiden sätter sina egna behov främst... Så det är nyttigt att leva så nära ett barn. Förhoppningsvis kan det då hjälpa en att få lite andra perspektiv- så man inte ser allt från sin egen självcentrerade lilla värld...

Nu är jag dock mest med Joel på f.m. medan mer praktiska uppgifter tar vid på e.m. Efter att ha pysslat runt lite med hur vi ska ha rutinerna varje dag, så har vi nu en "dagsordning" som verkar funka bra. Det innebär att alla tränger vi ihop oss i en taxi på morgonen. Till språkskolan bär det av. Jag har Joel medan de andra har lektioner. Hemma efter tolv igen står jag för maten och efterföljande disk. På e.m. har jag kanske tvättning, handling, städning, eller vad det nu än kan tänkas behöva göras i ett hushåll... Så jag är som ett äkta hembiträde:) Men dessa basala göromål i ett hushåll är även de lärorika, och jag är glad att jag lär mig mer inom detta område:) De är ju trots allt absolut nödvändiga, oavsett hur nedvärderade de är i samhället!

Imorgon blir det dock flytt här. Ett mindre hus skall intagas av oss. Förhoppningsvis kommer vi att trivas och få en fungerande vardag även där:)

Kram på er alla!

Ett brinnande, kärleksfullt hjärta!

Vi har mött Paul Eklund (bilden). En amerikansk man, som jag fick kontakt med, genom en av pappas vänner. Vi har mailat några gånger och i lördags träffade vi honom. Han driver nämligen ett barnhem - Torre Fuerte- för flickor här i Arequipa. Och denne Pauls hjärta brann verkligen av kärlek för dessa flickor! Det var så härligt och rörande att se hur vi människor faktiskt väldigt konkret kan hjälpa varandra om vi vill! Tjejer från 3-18 år bodde här och kom från de mest tragiska bakgrunder man kan tänka sig. Även om jag inte har sett mycket av den än, så finns det en väldigt utbredd fattigdom här i Peru. Och fattigdom kan ju väldigt ofta leda människor in på de mörkaste livsvägar- och där, som i så många andra fall, kommer barnen mest i kläm. Flickorna var t.ex barn till prostituerade, hade själva blivit våldtagna, kom från hem där pappan mördat mamman... Så minst sagt trasiga familjeförhållanden alltså. Men hade man inte vetat om deras bakgrund så hade man aldrig kunnat tro att de varit utsatta för så mycket ondska- för den glädjen och den kärlek som fanns på detta hem var verkligen påtaglig! Här var barnen lyckliga!

Så lite det egentligen behövs för att fler människor ska få ha det bra! Men så mycket det ändå finns att göra för så många utslagna människor kring vår jord... Vi får offra lite av vår tid och våra pengar för att t.ex. kunna ge till en sådan sak- men vilken glädje ger det inte tillbaka?! Eller är vi rika svenskar bara inriktade på vårt eget välbefinnande och vår egen lycka här i livet? Ja, så upptagna av oss själva så att det i vårt hjärta inte längre kan finnas plats för kärlek till våra medmänniskor?...